Vi behöver varandra

Det var lätt att vara kyrka under 1980-talet, åtminstone om man ser till ekonomin. Skatteintäkterna ökade och budgeterna växte med 4-6 % per år. Det investerades, byggdes församlingshem och renoverades. Nya verksamhetsformer togs upp på programmet och med dem ökade antalet anställda. År 1975 hade kyrkan drygt 8 000 anställda. Toppnoteringen gjordes 2010 med nästan 21 500 på lönelistorna. Nu vänder trenden neråt och i nuläget ligger vi på knappt 19 000 anställda i vår kyrka.

Under de goda tiderna anställdes frivilligheten bort. Kyrkans arbete professionaliserades och uppdelningen i producent och konsument förstärktes. När medlemsantalet nu minskar med ungefär en procent per år och ekonomin samtidigt dalar, lyfts frivilligheten upp på agendan igen. Det är i och för sig en positiv utveckling, för till kyrkans grundväsen hör att den bärs av sina medlemmar. Vi är inte en organisation. Vi är en kropp med olika lemmar och alla behövs för att kroppen skall bli hel.

Samtidigt är det inte helt enkelt att vända trenden och gå mot ett ökat mått av ideellt engagemang. Det krävs en attitydförändring både bland anställda och församlingsmedlemmar. Vi anställda får lära oss att upptäcka de resurser och gåvor som församlingsmedlemmarna besitter. Vi får öva oss i att delegera och ge ansvar, med de risker det innebär. Och kyrkans medlemmar får i allt högre – om vi använder en bild – duka bordet själv innan man sätter sig ned för att äta.

Framtidens kyrka är mindre och i en mening fattigare. Men den har samtidigt en enastående chans att bli både mera mänsklig och andligt djupare. När vi skalar bort fasader, yta och konstlad ekonomisk trygghet återstår essensen. Ett folk på vandring som i sig själva är kyrka i bön, gudstjänst och praktisk handling.

Det fanns en kyrka innan vi började bygga katedraler och lyxiga församlingscenter. En kyrka som bars av idealitet, tro och engagemang. Nu får vi återvända till rötterna. Och det fina är att det ideella engagemanget inte har försvunnit någonstans. Det har levt och lever kvar i många församlingar, inom kyrkliga organisationer, missionssällskap och väckelserörelser. Och intressant nog är det i många av dessa sammanhang som vi i dagsläget ser tillväxt och framåtanda med engagerade medlemmar, kontextuell relevant verksamhet och påfallande många barn och unga med i arbetet.

Folkkyrkans stora frestelse är att liera sig med makten och växa sig stor, rik och mäktig. När folkkyrkan monteras ned bit för bit är det skäl att skifta fokus och istället bli folkets och Kristi kyrka. En andlig undergroundrörelse som inte är så fokuserad på status och fina fastigheter, men präglas av idealitet och närvaro. En kyrka som delar tro och liv. För kyrkans största resurs har alltid varit de små. De som bett, sjungit i kör, hållit söndagsskola, lyssnat och torkat tårarna när grannen drabbats av sjukdom och olycka.

I framtidens kyrka tror jag ”proffsen” får ta ett steg tillbaka och istället uppmuntra och låta den andliga erfarenheten och tron på gräsrotsnivå växa sig starkare. Kyrka är församlingsvärden/-värdinnan som arrangerar blommorna till minnesstunden och männen som byter plåttak på församlingens lägergård. Och visst blir Kristus synlig i gudstjänst och predikan, men lika viktigt är att man erfar honom i vardagen då hans ambassadörer lever som han lär i föreningsliv, på arbetsplatser och samhälle.

Framtidens kyrka är garanterat mindre och fattigare. Men den kan paradoxalt nog samtidigt bli större och rikare om vi ser de ideella resurser vi har i vårt stift, våra församlingar och väckelserörelser och inser att vi som en minoritet är beroende av och behöver varandra.

I himlen finns varken konservativa eller liberala

Vi är duktiga på etiketter i Borgå stift. Det finns en för varje ändamål; konservativ och liberal, gammalmodig och förnyare. Men vad säger egentligen de etiketter vi klistrar på varandra? Och på vilket sätt hjälper de oss att bygga kyrka och församling i vårt Svenskfinland?

Problemet med våra fackplaceringar är att vi startar med det som skiljer oss åt, och det är sällan en bra utgångspunkt för ett konstruktivt samtal. Hur skulle det vara att byta perspektiv och börja med det vi är eniga om? Tänk om vi istället för att diskutera strukturer, olika andliga traditioner och dra upp etiska skiljelinjer kunde börja i trons kärna.

Tänk om vi istället för att dela in oss i liberala och konservativa började med att dela nattvardens bröd och vin tillsammans? Eller berätta om mötet med Gud på den tysta retreaten på Snoan, eller om samma möte i förbönsgudstjänstens själavårdssamtal. Vi upptäcker då att det är mera som förenar än som skiljer. Men när är vi redo att dela tro och liv? När sänker vi garden så mycket att vår andliga tomhet och nöd blir synlig? Så synlig att vi mitt i tomheten anar att det bara är himlens Gud som kan fylla vårt livs universum med sin Ande.

Vår kyrka behöver lagar, avtal och strukturer. Men kyrkans själ finns inte där. Kyrkans själ finns i dess andliga tradition, eller rättare sagt traditioner, för de är många. Andliga vägar som människor gått genom årtusenden. Vägar som lett till fördjupad insikt och själslig frid. Vägar som förenat människa med människa och människor med Gud, alltings Skapare. Stigar som lett till det kors som försonar allt, till och med människa med Gud.

Vi kan kalla oss liberala, konservativa, väckelsekristna eller vanliga folkkyrkomedlemmar. Egentligen spelar det ingen roll vad vi är, kallar oss, eller blir kallade av andra. För det finns inga liberala eller konservativa i himlen. Det är en konstlad uppdelning som vittnar mera om kyrkans inre sekularisering och andliga tomhet än om uppdraget att vara Kristi kropp på jorden. Frälsningen handlar inte om huruvida vi är man eller kvinna. Lika lite är den bunden till vår sexualitet eller vårt äktenskap.

När jag ibland blir besviken på min kyrka brukar jag läsa Nils Ferlins dikt, Innan ditt rike blev kartlagt. Det är stilistiskt inte världens djupaste poesi och någon kan tycka den är närmast banal. Men den har hjälpt mig att fokusera på kyrkans grunduppgift, och när jag läser den återvänder tron på den uppgift jag vigdes till.

Innan ditt rike blev kartlagt
Det var bara tokar och dårar som lyssnade på dig först.
Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike som störst.

Det var bara enkla själar och själar på undantag.
Sen byggdes det katedraler och kyrkor av alla de slag.

Och påvar det kom och präster som tvistade om vart ord
du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord.

Men tokar det var och dårar som lyssnade på dig först.
Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst.

Nils Ferlin

Vi är ju så bra på att föra civiliserade ekumeniska samtal med andra kyrkor vars tradition avviker från vår. Och vi gör det med respekt och förståelse, försöker förstå motpartens argument och tolkningstradition. Vi töjer vårt tålamod till bristningsgränsen, ger processerna tid, och finner småningom antingen en konsensus eller ett respektfullt konstaterande att vi är oeniga, men ändå systrar och bröder i Kristus. Och så går vi vidare.

Tänk om vi kunde få någonting av det här med in i våra egna samtal och visa samma tålamod, uppriktighet, och förståelse i våra interna diskussioner.

De unga kvinnorna avgör kyrkans framtid

Det torde knappast ha undgått någon att den religiösa kartan ritas om. Den här bilden bekräftas även av de pinfärska forskningsresultat som Kyrkans Forskningscentral presenterade för ett par veckor sedan. Ett av de mest uppseendeväckande inslagen är den förändringen som skett bland unga kvinnor i åldern 25-34 år.


Av dem uppgav hälften (49%) att de inte utövar någon form av religion, men de uppfattar sig ändå som andliga varelser med ett intresse för det heliga eller övernaturliga. Resultaten är häpnadsväckande, både med beaktande av tidigare forskning och den utmaning det här innebär för kyrkan.


I den här situationen säger den första ryggmärgsreflexen att vi här har att göra med en ”lost generation” som är förlorad för kyrkan och därför kan vi inte göra så mycket. Krydda detta med lite allmänt förfasande över hur mindfullness, yoga och alternativa terapier griper omkring sig så blir klagokören komplett.


Personligen väljer jag en annan infallsvinkel. De unga kvinnorna och deras världsbild är inte ett problem, utan en utmaning. Den här gruppen unga kvinnor manar kyrkan till självkritik. Vad är det vi har gjort, eller gör fel, då vi inte lyckas möta deras behov av andlighet?


Ett är säkert. Den här frågan är för viktig för att sopas under mattan. Den handlar om kyrkans trovärdighet både mot sina medlemmar och mot sitt uppdrag. Det är heller ingen överdrift att tala om detta som en ödesfråga för kyrkan. De flesta undersökningar visar att det oftast är mamman som för det andliga DNA:t vidare, och om vi tappar de unga kvinnorna tappar vi snart en hel generation. Och då kan vi faktiskt tala om en ”lost generation”.


Vi satsar i kyrkan mycket tid och kraft på strukturer och att på att hålla organisationen i skick. Vi kan skriva arbetstidsavtal och göra treårsplaner för verksamhet och ekonomi. Men är vi bra på människor och andlighet? Klarar vi av att kommunicera livets mysterium och outgrundlighet med den unga mamman, som likt Maria, bävande bär sitt första barn inom sig? Förmår vi tala naturligt om förlossningsdepressioner, vaknätter, krisande äktenskap och svärmor som lägger sig i? Klarar vi av att utan ord förmedla andlighet och Gud så att det sjunker in i själen och man anar att det finns något som bär i vardagens kamp med familj, arbete och relationer? Vågar vi med tidigare kyrklig tradition bejaka kroppsligheten annat än genom att spela volleyboll eller resa oss på bestämda ställen i mässan? Kort sagt handlar det om att vara relevant genom olika faser i livet.


Vi har nu ett gyllene tillfälle, ett möjligheternas fönster på några år, att återerövra det som vi rimligtvis borde vara bra på; nämligen att tala om själen, livet, meningen och det som vi anar men inte kan se … Gud. Och i tillägg till det här kan vi ge en plattform för livet; gemenskap, vänner, trygghet, vetskapen att någon finns där med en kram när man behöver den, någon som alltid ser en, ger hopp och framtidstro.


Tänk vilken möjlighet! Tänk att 49 % av de unga kvinnorna mellan 25 och 34 år, söker mera än shopping och kultur, en andlighet och upplevelse av det heliga. Den chansen får vi bara inte missa! Och ja, kyrkan har potential. Vi skall inte räkna bort den. Det ser jag genom mina två döttrar, 26 och 33 år, som lever storstadsliv i varsin metropol ute i Europa och mitt i vimlet funnit en fristad i tro och kyrka. Och de är inte ensamma. Framtiden formas genom kvinnorna om vi bara upptäcker och tar vara på potentialen.

Less is more

Jag återkommer åter en gång till vår församlings Sunday School, en enkel kristendomsskola för nyfinländare som vill lära sig mera om kristen tro. Barriärerna i arbetet har varit många; språkliga, kulturella och teologiska. Vi talar olika språk och tolken har ibland fått kämpa med vokabulären för att få allt från engelska till arabiska och persiska. Gruppens kunskap om kristen tro har också varierat och i många fall färgats av deras muslimska bakgrund.

Det har varit både inspirerande och utmanande och ibland har jag i mitt stilla sinne undrat vem som fått mest, de eller jag. I Sunday School har jag på nytt fått lära mig att det enkla samtidigt är det djupa, och att det raka budskapet om Jesu död på korset, förlåtelse och Guds nåd är allt annat än banalt. Det är essensen i vår tro och bär på en inneboende dynamik som förändrar liv. Så ja, less is more.

I dag utgick vi från liknelsen om den förlorade sonen. En helt fantastisk berättelse när man vill förklara vem Gud är och hur han ser på oss människor. Sekvens för sekvens gick vi igenom liknelsen, börjande med att diskutera vad det betyder att gå bort från Gud. Vi läste vidare och gick tillsammans med den förlorade sonen ner till tillvarons botten. Man nickade igenkännande, för något mera föraktfullt än att vakta svin finns knappast för en muslim. Och så följde vi den förlorade sonen vers för vers, från insikten att allt gått fel, till mötet med sin far som tog emot honom med öppna armar.

Tolken hade insjuknat i dag så vi förklarade ömsom på svenska, finska och engelska, vilket var en utmaning i sig med deras begränsade ordförråd. Men efter några frågor, upprepningar och språkförbistring klövs ansiktet på en av våra nyfinländare i ett brett leende och han konstaterade; ”Ja, Pappa (Gud) tar emot oss när vi ber om förlåtelse och kommer till honom.” Så är det. Less is more också på trons väg. Detta oberoende av om vi vandrat länge på den eller nyss anträtt färden.

Vi blir lätt hemmablinda i våra teologiska diskussioner och det är befriande att upptäcka sina egna blinda fläckar i mötet med de som tar de första stapplande stegen på trons väg. Visst behöver vi teologin och våra diskussioner. Och ja, det finns etiska frågor som kräver år av diskussion, utredning och beslutsvånda. Men vår själ lever inte av teologi allena. Den lever av det som utgår från Guds mun. Vår ande växer inte i vishet och kunskap av debatter, men väl när vi sakta knäcker trons koder en efter en.

Jag var i går på en konsert med nytolkningar av gamla psalmer och sånger. Under konserten sjöng kören sången ”Det enda som bär när allting annat vacklar det är Guds nåd och hans barmhärtighet”. Less is more och när vi kokar ner den kristna trons alla ingredienser så att essensen finns kvar, är det bara nåden som gäller. Då står vi där nakna vid korset och kan förlita oss på en enda sak. Det som Gud har gjort i och genom Kristus bär.

Finns kyrkan kvar när ljusen släcks?

På många håll i vårt land släcks ljusen, ett efter ett. Jag talar symboliskt om den utveckling som drabbar många landsortskommuner. Posten lägger ner, butiken stängs och skolan slås igen för att elevunderlaget inte räcker till.

Den pågående strukturomvandlingen är på många håll både smärtsam och förödande för dem som drabbas. Vardagen blir svårare att klara av och utvecklingen påskyndar utflyttningen och utarmningen av glesbygden.

Ända tills nu har kyrkan varit något av en motkraft. När andra har släckt ljuset har kyrkan envist bitit sig kvar. Den lokala prästen har predikat, döpt, konfirmerat och jordfäst. Kantorn har musicerat och kyrkokören har troget – trots stigande medelålder – berikat gudstjänstlivet. Och diakonissan har besökt de gamla, gett råd till överskuldsatta och delat den tysta nöden.

Men håller nu också kyrkan på att lämna glesbygden? I många prästgårdar har ljuset för länge sedan släckts. Det blir glesare mellan gudstjänsterna och församlingssammanslagningar och större ekonomiska enheter har lett till att präster och andra kyrkligt anställda i allt högre grad bosätter sig i tätorterna och gör sedan tjänstebesök i de små glesbygdsförsamlingarna.

Problematiken är inte enkel och jag vill absolut inte peka finger. Ibland kommer bara realiteterna emot. Har man barn och bägge i familjen arbetar så blir livet lättare om man bor i en tätort. Och de flesta präster och kyrkligt anställda vill gärna ingå i ett större arbetslag. Det känns mera inspirerande och kreativt på det sättet.

Men jag tror det är livsviktigt för vår trovärdighet att vi ställer de här frågorna. Vem älskar glesbygden? Vem bryr sig om dem som älskar sin hembygd och envist biter sig kvar när flyttlassen går? Kyrkan är inte enbart en tjänsteorganisation som har gjort sitt när postludiet klingat ut i gudstjänsten och kistan sänkts i graven. Kyrkan är Kristi kropp, en levande organism. Den är en trons och livets gemenskap som bygger på möten och personliga relationer. Kyrkan förvaltar gemenskapens sakrament.

Därför gör det skillnad om församlingsanställda bor i församlingen, handlar i butiken (om den finns kvar) och möter andra föräldrar på skolans föräldramöte. Det gör likaså skillnad om prästen sparkar boll med byns barn eller deltar i frivilliga brandkårens eller Marthaföreningens verksamhet. Prästens kvällspromenad med barnvagnen genom kyrkbyn är mera än rekreation och motion. Den är också en påminnelse om att Kristi kyrka finns personifierad på orten. Facebook i all ära men kyrkans väsen ligger i det personliga mötet face-to-face. Den virtuella verkligheten blir tyvärr ofta ett blekt substitut till delandet av tro och liv över en kopp kaffe.

Den svenska teologen Joel Halldorf frågar om fokuseringen på större enheter och effektivare arbete lett till att ekonomi och förvaltning kört över teologin. Halldorf uppmanar också teologerna att ta tillbaka ledarskapet i kyrkan. Han citerar i tidningen Dagen Linköpingsbiskopen Martin Modeus;

Relationer kräver närvaro, beständighet, lokalt engagemang, det kräver fokus och det tar tid. En präst, till exempel, som vill ha djuprelationer med församlingen kan inte ha ett kontor på en annan ort och bara dyka upp då och då för att leda verksamhet. En präst behöver vara närvarande i vardagen i församlingen också som människa.

Jag håller helt med Modeus. Det här är en ödesfråga för kyrkan, om och i den mån vi vill kalla oss en folkkyrka och ha ambitionen att betjäna hela folket. Av det här följer ett par viktiga frågor; Var finns de församlingsanställda som känner ett kall att bo i församlingen för att dela vardag och helg, glädje och sorg med församlingsmedlemmarna? Och ja, frågan är personlig och berör oss alla som arbetar i kyrkan. Är vi beredda att offra lite av vår egen bekvämlighet för, att bygga gemenskap och församling från grunden med de människor som med hänvisning till ekonomin, svikits av stat, kommun, post och de stora livsmedelskedjorna. Vågar kyrkan gå mot strömmen och frimodigt stanna kvar för att förkunna tro, hopp och kärlek, när ljusen slocknar? Det är kanske inte praktiskt möjligt i alla situationer, men frågan är för viktig för att inte ställas. 

Det var inte bara på Jesu tid som det fanns människor som var som får utan herde. De finns också i dag på många orter i vårt land. I den situationen är det en trovärdighetsfråga för kyrkan om det finns någon som är närvarande och delar människors liv och tro, tvivel och ängslan, vardag och fest.

Tiga eller tala om klimatet?

Vad skall kyrkan göra när sjöarna surnar, isarna vid Antarktis kalvar och öknen breder ut sig? Tiga eller tala? Har vi synpunkter på när växthusgasutsläppen inom några år av allt att döma kommer att öka antalet klimatflyktingar drastiskt?

Frågorna är många och vi har inte all tid i världen. En möjlighet är att – som en del gör – konstatera att miljö och klimatfrågor är av perifert intresse, och så väntar vi bara på att de profetiska orden om att himmel och jord ska förgås (Matt 24:34), skall gå i uppfyllelse. Den som tror blir ju ändå frälst. Eller skall vi förstå vår tro utgående från ett trinitariskt perspektiv, lyfta fram Gud som skaparen, och se att vi även har ett ansvar som Guds medskapare för en ny jord där rättfärdighet bor? (2 Petr. 3:13)

Jag tror att kyrkan och vi kristna står inför två utmaningar när det gäller klimathotet. Den första utmaningen är teologisk-profetisk. Vad skall vi säga om skapelsen och miljön? För vi kan svårligen tiga så länge vi varje söndag bekänner vår tro på himmelens och jordens skapare. Den andra frågan handlar om hur vi lever. Förmår vi omsätta våra ord i handling och stå för en livsstil som utgör ett korrektiv till vår tids överdrivna konsumism, en livsstil som sätter skapelsen i fokus?

Vad skall vi då säga om skapelsen och miljön, om den jord som dignar under våra synder. Den upptäckt vi alla behöver göra är att frälsningen och skapelsen hör i hop. Frälsningen i Kristus avser inte bara människan utan hela Guds skapelse. I den himmelska visionen i Uppenbarelseboken 5:13 står att allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och i havet finns med i lovsången inför Lammets tron i tacksamhet för frälsningen och försoningen i Jesus Kristus.

Den svenska teologen Peter Halldorf påminner om de gammaltestamentliga profeternas engagemang. Jeremia profeterar om en apokalyps som i dag känns surrealistiskt verklighetstrogen. Jag ser på jorden – den är öde och tom. Jag ser på bergen – de skälver och alla höjder skakar. Jag ser – det bördiga landet har blivit öken. (Jer. 4:23, 26). Så vad skall kyrkan säga? Jo, att vår egoism och överdrivna konsumtion är synd. En synd mot Gud som skapat jorden och bett oss att förvalta den. En synd mot våra lidande bröder och systrar i tredje världen som lider mest av alla på grund av vår överexploatering. Och sist men inte minst en synd mot oss själva, eftersom dyrkan av det materiella för oss bort från Gud.

Det här får också konsekvenser för vår livsstil, och då blir det svårare. För det handlar om att leva lite enklare, nöja sig med mindre och dela med sig av det vi har till dem som inte har. Det som vi i Finland kan göra är förstås en droppe i havet eftersom vi står för någon promille av världens utsläpp. Men det undantar oss inte från vårt ansvar. Om vi vänligt men bestämt tar avstånd från tonåringens standardfras; ”Men alla andra får ju”, så skall vi inte gömma oss själva bakom samma dimridå när det handlar om klimatet och miljön. För ytterst gäller att jorden är Herrens och allt den rymmer (1 Kor. 10:26).

Vi löser heller ingenting genom skuldbeläggande av andra. Det bästa sättet är att börja med sig själv. Vi är inte ansvariga för andras val, men har däremot ett ansvar för hur vi förvaltar det liv och den jord Gud gett oss. Den pågående fastetiden ger en utmärkt möjlighet att utgående från de egna förutsättningarna avstå från något. Dra ned 10 % på bilåkande, flyg och konsumtion, beroende på hur livssituationen ser ut. Det märks knappast, men om alla gör det så blir det en miljögärning och samtidigt en gudstjänst som heter duga.

Kyrka i tiden

För ett par år sedan köpte en församling i engelska Norwich en pub som låg granne med kyrkan. Avsikten var att skapa ett socialt rum för umgänge och samtal och visa att kristen tro levs mitt i vardagen. Dessutom skulle avkastningen från pubverksamheten gå till välgörenhet och diakoni.

Media missade förstås inte chansen att skriva om och kabla ut nyheten. ”Kyrkan vill hänga med – öppnar egen pub” löd en av rubrikerna. Den här händelsen aktualiserar frågan om vad kyrkan är och vad den skall göra. När gudstjänstdeltagarna minskar och den traditionella verksamheten kanske tynar bort är det lätt att börja surfa på trenderna och försöka med både det ena och det andra, för att ligga i tiden.

Det är inget större fel att kyrkan är aktuell. Kyrkan skall finnas där människorna finns. Det bästa exemplet på det här är Jesus själv som gick på fester (bröllop), gick hem till människor, vandrade i städer och byar, besökte gudstjänster och till och med medvetet bröt mot tabun då han umgicks med kvinnor och uppenbart syndiga och orena människor.

Utmaningen med det kyrkliga trendsökandet är att grunduppgiften, att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten, lätt kommer i skymundan. Kyrkans varumärke är Jesus och om det är någon som skall vara bäst på Jesus så är det kyrkan och dess anställda. Om kyrkan inte förkunnar Kristus i ord och handling, så gör ingen annan det heller!

Det finns otaliga exempel på hur förnyelse och strävan efter att vara kontextuell, lätt leder till förytligande och förflackning. På den här punkten kunde den protestantiska kristenheten må bra av att stanna upp, dra ett djupt andetag, och lära av de katolska och ortodoxa grenarna på kyrkoträdet. Där finns en trygghet i traditionen och ett mera avslappnat och naturligt förhållande till tron, som bär från tid till tid på ett helt annat sätt än det protestantiska jagandet efter att vara inne.

Det finns idag en beställning från journalister, politiker och all världens tyckare på att kyrkan måste följa med sin tid som det heter. Annars går det utför. Det motsägelsefulla och märkliga i detta resonemang är att fastän den västerländska protestantiska kristenheten följer med sin tid så minskar både gudstjänstdeltagande och engagemang. Kan det vara så att den som gifter sig med tidsandan fort blir änkling?

Paradoxalt nog är det de kyrkor som målmedvetet håller fast vid grunduppgiften som växer. Det som förenar växande kyrkor och församlingar, oberoende av samfund, är att de är mycket Kristuscentrerade, man ber mycket, har ett starkt diakonalt fokus och framförallt vårdar man, värnar om och arbetar med relationerna i församlingen.
Det verkar uppenbarligen vara ”back to basics” som gäller! Och vad har detta med församlingens pub i Norwich att göra? En hel del faktiskt. Det handlar egentligen inte så mycket om puben utan vad man gör och vem man representerar på puben.

Det finns många likheter mellan kyrkans sociala arbete och den hjälpverksamhets som görs av andra. Men kyrkan har sin egen x-faktor, en variabel som i alla sammanhang visar att den är Guds – genom Kristus – manifesterade närvaro här på jorden.
Saknas denna x-faktor spelar det ingen roll vad vi gör eller säger. Finns denna x-faktor med är kyrkan världens ljus och salt, och detta helt oberoende av om dess anställda förkunnar, råkar sitta på puben, dela ut mat eller samtala med tonåringar när livet gått i kras.

Det stift du gav oss …

När Borgå stift inledde sin verksamhet 1 december 1923 gick en dröm i uppfyllelse. Det svenska kyrkliga livet i Finland fick ett eget hemvist och gavs yttre ramar som garanterade dess identitet. Mycket vatten har flutit i Borgå å sedan dess och ibland har stormar och snålblåst gjort tillvaron obekväm, men stiftet har bestått.

Borgå stift är en udda konstruktion. Det är ett av de få (om inte rent av det enda) stift i hela världen som bildats på språklig grund. Geografiskt sträcker det sig från Eckerös rödgranitklippor i väster till Östnylands bördiga jordbruksmarker i öster. I söder kysser Östersjön Hangö udd och i norr utgör Karleby den sista utposten.

Stiftet är en smältdegel för olika fromhetstraditioner. Här finns väckelsekristna och folkkyrkokristna. Vi har tagit intryck från frikyrklighet och karismatisk förtätad andlighet. Vi är i kyrkligt avseende både hängivna och likgiltiga, engagerade och ointresserade.

Men det är detta stift vår Herre har gett oss och här samlas vi till gudstjänster och möten, till andakt och meditation. Vi möts i våra kyrkor för att tacka Gud och glädjas över livets under, konfirmera de ungas tro och lämna våra kära avlidna i Guds barmhärtiga händer. 

För den som vuxit upp i en bestämd miljö kan andra traditioner verka både främmande och till och med frånstötande. Jag minns min egen resa som ung präst. Med den österbottniska väckelsefromheten – och säkert en del fördomar – i bagaget kom jag till Östnyland, och märkte att det under ytan fanns en hel del tro och ett uppriktigt sökande efter Gud.

Där och då öppnades mina ögon och jag såg en kärlek till kyrkan och en tro som levde sitt stilla liv i djupet av den östnyländska folksjälen. Och det är väl så det både skall och måste vara. Om nu Gud skapat oss som unika individer med ett alldeles eget DNA så måste väl i konsekvensens namn också vårt andliga DNA få se lite olika ut. En tilltalas av väckelsens förtätade och personliga tilltal om vikten av omvändelse och aktiv tjänst i Guds rike. Någon annan hämtar år efter år kraft ur kyrkoherdens välartikulerade och logiskt uppbyggda predikan i gudstjänsten. Andra söker sig till retreatens tystnad och erfar hur Gud är oändligt nära i den ordlösa samvaron med andra. På stigar och vägar runt om i vårt stift, drar då och då en skara pilgrimer fram, delar naturens skönhet och stannar med jämna mellanrum för tidebön och reflektion inför naturens under och evighetens mysterium.

Vi människor är begränsade och den begränsningen kommer ofta till synes i våra svårigheter att fördra och tolerera andras vägval och tro. Detta trots allt vårt prat om tolerans och vidsynthet. Tyvärr tar toleransen alltför ofta slut där den egna andliga bekvämlighetszonen upphör.

Gud har tack och lov inte de här begränsningarna. Hans famn är öppen för alla som söker honom och han visar inte bort någon enda av oss. Vårt stift är brokigt och de andliga traditionerna spretar åt många håll. Men det är det här stiftet Gud gav oss och här får vi tillsammans be, lovsjunga och söka den Gud som är allt i alla och som sände sin Son till oss.

Vem behöver gudstjänsten?

Gudstjänststatistiken går sakta nedåt och en vanlig söndag gapar en hel del bänkar tomma i många av våra kyrkor. Det finns plats för fler. I samma andetag bör dock sägas att gudstjänsterna fortfarande samlar flera människor än söndagens idrottsevenemang. Så visst finns det potential.

Men det finns plats för fler och de tomma bänkarna ger anledning till eftertanke. Vad berättar de? Jag är övertygad om att de tomma kyrkbänkarna säger mera om oss som kyrkans medlemmar än om gudstjänsten. Det finns naturligtvis både bättre och sämre motiveringar till att inte gå i mässan. De flesta är bekanta från förr. Gudstjänsten är tråkig. Den passar inte in i våra morgonrutiner. Den har överlevt sig själv. Musiken är otidsenlig och talar inte till nutidsmänniskan.

De flesta argument bottnar i en märklig syn på gudstjänsten. Som om den tävlade i samma kategori som all världens konserter, underhållningsprogram eller TV-shower. Gudstjänsten kan aldrig tävla med dessa. Och den dag den gör det har den förlorat det sista av sin själ.

Senaste söndag deltog jag i gudstjänsten i min barndoms kyrka. En helt vanlig gudstjänst med två helt vanliga präster, kantor och en kör. Det var enkelt men djupt, stilla men ändå med glädje och engagemang. Osökt gick tankarna till Jakobs ord i 1 Mos. 28:17: ”… det måste vara Guds boning, här är himlens port.”.

Gudstjänsten är ett möte med Gud och medmänniskor. Den är platsen för lovsång och tillbedjan, för förbön för alla lidande, sjuka och utsatta i Guds värld. Kan det mötet vara tråkigt? Och när blev våra söndagsmorgonrutiner så viktiga att vi hellre stannar hemma istället för att ta emot Kristus själv i bröd och vin? När har det blivit otidsenligt att tillbe och lovsjunga Gud, låt vara att Laudamus har åtskilliga hundra år på nacken? Och varför blev vi så bekväma att vi hellre väljer soffan framom att bära fram världens nöd, naturkatastrofer och alla miljoner lidande människor i förbön inför Gud.

Talar de tomma bänkarna om ett folk som riskerar att tappa sin Gud och som sakta men säkert börjar söka andra gudar? Talar de om människor som har allt, men ändå är fattiga i anden? Människor vilkas själar lever i exil, men som har glömt var de hör hemma. Människor som likt Robert i musikalen Kristina från Dufvemåla, ger sig i väg för att söka lyckan och rikedomen, men som till slut kanske upptäcker att ”guldet blev till sand”. Det är om detta jag skriver. Lågmält men samtidigt vädjande. Jag tror nämligen att det folk som tappar kontakten till sin Gud och det heliga, också tappar mycket annat på vägen.

Det varnas ibland för vanekristendomen. Den varningen ger jag inte mycket för. Däremot ställer jag mig mera frågande inför andra ”kristendomar” som bygger på upplevelser, personfixering, konstlade engagemang och hypade tecken och under. De blir oftast bara en ljudande malm och en skrällande cymbal.

Vanekristendomen är bra för det finns både bra och dåliga vanor. En sådan god vana är tveklöst vanan att gå i gudstjänsten. Och till syvende och sist så är det inte gudstjänsten som behöver oss utan vi som behöver gudstjänsten. Tänk att för åtminstone en timme i veckan stänga ute världen och vila i tillbedjan inför Gud. Låta själen komma ifatt den stressade kroppen och bara omslutas av Guds heliga närvaro och ta emot det nya livet självt i bröd och vin. Gudstjänsten är en underskattad resurs i vår lutherska kyrka.

På söndag ges en ny möjlighet att fira mässa, tillsammans och inför Gud.

Tala tro

Jag reste aldrig ut till något missionsfält, men istället har missionen landat hemma hos mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Den stora flyktingvågen hösten 2015 har förändrat vårt samhälle. Detsamma kan sägas om våra kyrkor. Vi fick inte bara ett mera multireligiöst och mångkulturellt Finland, vi fick också en ny andlig verklighet. Till en början öppnade flyktingströmmarna både kyrkors dörrar och människors hjärtan. Men det stannade inte där. Hundratals muslimer har konverterat till den kristna tron och deltar i både frikyrkliga och lutherska församlingars gudstjänster. Gud gör någonting i vårt land och med oss.

Jag har under de två senaste åren fått vara en liten bit i det andliga pussel som Gud tycks bygga just nu. Jag ser ännu inte hela bilden, men den blir tydligare och tydligare månad efter månad. Med jämna mellanrum sitter jag tillsammans med en av prästerna i församlingen med en grupp nyfinländare, bland dem unga män i 25-årsåldern med svällande armar och tatueringar. Nej, jag talar inte om gymmets café. Jag möter dem i ”Sunday School” dit de kommer varannan söndag eftermiddag för att lära sig vad kristen tro är. De vill veta mera om Gud och Jesus, om himmel och helvete, frälsning och förlåtelse, fasta och kyrkoår. Ja, allt mellan himmel och jord.

Det går utmärkt bra att prata tro med dem, för de verkar inte alls vara utrustade med de andliga spärrar som vi finländare slår på så fort vi hör ordet Gud. Och jag avundas deras nyfikenhet. Här finns ingen andlig beröringsskräck och pinsamhetsfaktorn är närmast obefintlig.

Det är också lätt att röras till tårar när en ung afghansk man inser vad förlåtelse är, och att han inte behöver göra rätt för sig, varken för Gud eller människor. Det Jesus gjort räcker och befriar från hederskulturens bojor och de uttalade kraven på att göra goda gärningar för att nå paradiset.

Samtidigt frågar jag mig om vi finländare har tappat någonting väsentligt. Vi har vuxit upp i ett samhälle präglat av kristna värderingar och en kristet-humanistisk kultur. Men när slöt vi vårt hjärta så hårt att vi tappade kontakten till Gud? Varför blev bönerna kortare och mindre regelbundna? Och varför blev vi så förförda och förblindade av Mammon, att vi förlorade förmågan att se den andliga dimensionen i tillvaron? Vad hände när vi förlorade vår förmåga att prata om de djupa existentiella frågorna, utan att ängsligt titta till höger och vänster för att inregistrera eventuella fördomar eller negativa attityder?

Vi är experter på datorer och mobiltelefoner, vi installerar appar och för utvecklingssamtal, planerar vidlyftiga processer och drar upp strategier för framtiden. Vi njuter av kultur och litteratur. Men många av oss verkar vara noviser i tron, och har från och till så förtvivlat svårt att tala om Gud och allt det där som finns där under ytan. Detta trots att det är ”i honom vi lever, rör oss och finns till”.

För mina nyfinländska vänner i ”Sunday School” flyter talet om Gud och Kristus rätt naturligt. Och att skiljas utan att be tillsammans för uteblivna uppehållstillstånd, kamrater och nära och kära finns inte på kartan. De vet inte så mycket och skulle helt säkert ha svårigheter att klara av Migris ”kristendomstest” för konvertiter. Men deras längtan och nyfikenhet ger frimodighet att prata om Gud.

Vi som många gånger tappat vår andliga läskunnighet och tar så mycket för givet kan gärna öva oss i att se på livet och tron med flyktingens ögon. Det ger nya perspektiv och en vidgad blick.