Författare: Sixten

För ett par år sedan besökte jag Ravenna i Italien. Staden är berömd för sina kyrkor och gravkapell, många av dem vackert dekorerade invändigt med mosaiker från golv till tak. Mosaikerna i basilikan San Vitale och i Galla Placidias gravmausoleum tar bokstavligen andan ur betraktaren. Det känns som om himlen landat på jorden och det gudomliga tagit mänsklig gestalt.
I den bysantinska kyrkoarkitekturen och -konsten finns ett inneboende förhållande mellan det inre och det yttre som manar till eftertanke. Till det yttre var Ravennas kyrkor, liksom många andra bysantinska kyrkor, rätt modesta. Enkla tegelbyggnader utan desto mera vidlyftiga yttre utsmyckningar. Men när besökaren stiger in i byggnaderna öppnas en värld av färg, harmoni och skönhet utan like.

Den bakomliggande teologiska tanken handlar om skillnaden mellan kropp och själ, mellan det yttre och det inre. En till det yttre anspråkslös kyrka kan härbärgera ovärderliga konstskatter och en gränslös skönhet. På samma sätt är det med oss människor. Det är inte den yttre skönheten och kroppen som är A och O. Det viktiga är människans inre och den kärlek, vishet och andliga mognad som växer där.

Det är ett bekant faktum att en bräcklig människa kan härbärgera oceaner av andlig vishet och livsmod, medan en på gymmet topptrimmad atletisk kropp kan omsluta en svältfödd själ. Det här ser vi dagligen exempel på om vi jämför innehållet i intervjuer med människor som luttrats vid livets smärtpunkter med den ytlighet, och det oftast totalt meningslösa pladder, som präglar dokusåpor som Big Brother och Paradise hotel.

Ytligheten är vår tids förbannelse och den smyger också innanför vårt eget skinn och in i kyrkan. När vi diskuterar kyrkans framtida utmaningar talar vi mycket om fastigheter, ekonomi och tjänster. Och visst bör den diskussionen föras för allt kan inte fortsätta som förr. Men kyrkan är primärt inte fastighetsförvaltare, ekonomiska aktör eller ens samhällsdebattör.

Kyrkan är Kristi kropp. Bekännelseskrifterna definierar den som de heligas gemenskap, och då blir frågan om det yttre och inre inte bara intressant utan närmast livsavgörande. Finns det ett inre andligt liv som fängslar likt mosaikerna i Ravenna? Känner de som kommer, intuitivt likt besökaren i San Vitale, att här är himmelens port och här bor Gud själv? Finns det en andlighet som bär mitt eget lilla jag när jag varken vet ut eller in och tvivlen, frågorna och sorgen plågar mig?

Det är ingen tillfällighet att den överlägset största orsaken till att människor lämnar kyrkan är att tron inte betyder någonting för dem. Om det sedan är människorna som har lämnat kyrkan eller kyrkan som har lämnat människorna är svårt att säga. Det kan vara fråga om både och. Kanske något att reflektera över för kyrkligt anställda och förtroendevalda.

Ett torde vara rätt säkert. Och det är att ytlighetens evangelium sällan mättar själens törst. Det ger förströelse för stunden men lämnar oftast bara tomhet och en gnagande oro efter sig.

Den som däremot stiger in i den verklighet som formas av Kristi evangelium upptäcker ofta en dimension som överträffar det mesta. Det är som att stiga in i San Vitale och förundrat stanna upp inför mosaikerna. Orden räcker inte till men man anar den verklighet som Tomas Tranströmer beskriver i dikten romanska bågar; Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Vi biskopskandidater förväntas svara på en hel del frågor. TV, radio och tidningar är intresserade av vad vi anser om de mest skilda ämnen. Elektorerna försöker bilda sig en uppfattning om oss och är nyfikna på vår teologi och våra visioner för Borgå stift och kyrkan.

Men ju närmare valet vi kommer, desto mera fundersam har jag blivit över att en del frågor lyser med sin frånvaro. Jag förstår att ämbetsfrågan och samkönade äktenskap engagerar därför att det finns så tydliga motsättningar inom kyrkan. Och visst har vi skäl att berätta varför vi ställer upp och vad vi vill arbeta för. Församlingsmedlemmar och de elektorer som väljer har givetvis rätt att veta var vi står.

Men varför har så få vågat gå på djupet och fråga om tron och tvivlen, bönen och gudstjänsten? Nästan ingen har heller varit intresserad av att borra lite djupare i kyrkans roll i dagens samhälle. Hur skall vi förverkliga missionsbefallningen att gå ut och göra alla folk till lärjungar.

Och varför har vi så förfärligt svårt att föra ned diskussionen på det personliga planet? Vad betyder tron och bönen för dig? Vad är det som bär dig i din tro och hur ser din Gudsbild ut? Har livet rämnat någon gång och du stod där naken och utblottad? Vad betydde Gud och tron för dig då, när allt hade gått i kras? Och vad säger du till de tusentals människor i vårt samhälle som i dag kämpar och lever i dessa smärtpunkter?

Ja man kunde fylla på listan med frågor som; Hur skall kyrkan hjälpa människor att finna en tro i vår postsekulära tid? Det råder ju inte direkt brist på andlighet. Folk yogar och går i terapier av de mest skilda slag. Det är mindfullness och avslappningsövningar. Man lär sig andas rätt för att finna en inre harmoni. Vad säger och gör kyrkan i den här situationen? Vågar vi, likt Paulus i Aten, gå ut på torget och lyssna in den andlighet som finns och samtidigt frimodigt berätta om den okända Guden, som kom till vår jord en kall vinternatt i Betlehem. Eller sitter vi kvar i vår bubbla och funderar på varför ingen verkar vara intresserad av vår fina produkt?

Och ingen har heller ställt frågan om vårt ansvar för tredje världens barn, de som går hungriga till sängs och saknar det mesta av vår välfärd. Är de betjänta av våra diskussioner och facebookdebatter? 

Luther karakteriserar människans huvudsynd med det latinska uttrycket ”incurvatus in se” (inkrökt i sig själv). Är det måhända här som skon klämmer i vår västerländska, ekonomiskt välmående kristenhet? Är vi så inkrökta i oss själva att vi inte ser varken de stora perspektiven eller livets djupdimensioner, än mindre våra medmänniskor som lider runt om i världen. Och hur skall vi förmås lyfta blicken och få lite mera perspektiv?

Är det nu dags att vidga perspektivet! Försöka se människan, se världen och se och ta den Gud som gav oss uppdraget att vara Kristi kropp på jorden på allvar. Vi behöver en vidgad blick, för kyrkans skull, för livets skull och framförallt för vår egen skull.

• 

Hon tar på sig kappan startar bilen och kör de tio kilometrarna varannan vecka. När hon kommer fram väntar lådvis med kläder som sorteras, hängs upp på loppisets galgar och säljs för en spottstyver. Hon kokar kaffe, står i kassan och byter ett vänligt ord med både nyfinländare och andra som handlar. Så har hon gjort i många år nu. Ingen kilometerersättning eller några arvoden. En middag en gång i året som tack för insatsen räcker. Men det är inte för pengarna hon gör det. Eller förresten, till viss del är det så. När året gått till ända har hon och de tiotals andra sålt prylar för 160 000 euro. Medel som går till missionen och diakonin i den egna församlingen.

Hennes kollega knäpper varje kväll sina knotiga händer. Talar varmt och vant med vår Herre om barnen och barnbarnen, ber om beskydd och välsignelse. Motar den där obestämbara känslan i bröstet när hon tänker på barnbarnen som inte går i söndagsskola och inte fått lära sig be aftonbön. Hur blev det så här? Nå vår Herre ser dem så hon pratar med honom om både barnbarnen och klumpen i bröstet och lämnar allt i Guds händer.

Jag sitter med en grupp ungdomar på Ungdomens kyrkodagar.  De diskuterar intensivt om det är möjligt att rucka på parokialprincipen, att man är medlem i den församling på vars område man bor. De oroas för hur lätt det är att tappa kontakten till sin egen församling då man flyttar eller börjar studera.  Diskussionen gör mig glad och ger framtidstro. Det finns de som bryr sig när jag inte längre är med …

Kyrkan har många ansikten och det finns sidor av den som vi inte ser ifall vi inte anstränger oss och breddar perspektivet bortom tidningarnas rubriker och de heta debatterna på sociala medier. Men de är många. De som vi inte alltid ser. De som arbetar, ber, tar ansvar, lyssnar, torkar tårar och besöker ensamma och sjuka.

Kyrkan är mera än ärkebiskopens och biskopars ställningstagande. Kyrkan är mera än braskande rubriker i dagspressen och syrliga kommentarer i flödet på Facebook. Nu har jag ingenting emot ärkebiskopar, biskopar, media och diskussioner på Facebook.Ibland är det dock hälsosamt att vidga perspektivet, för om vår uppfattning om kyrkan styrs av enbart den bild som media ger så missar vi en del.

Kyrkan är människor av kött och blod. Kyrkan är de babusjkor som i det kommunistiska Sovjet trotsade kommunistideologin, hämtade vigt vatten, och i hemlighet döpte sina barnbarn för att de skulle få del av Guds välsignelse. Kyrkan är de som – trots att de inte är ense med sin präst i alla frågor – troget ber för sin församling och herde för att Guds rike på jorden är större än våra teologiska meningsskiljaktigheter. Kyrkan är de som inte värderar sitt medlemskap enbart utgående från någon enskilds prästs åsiktsyttring, utan inser att det handlar om större ting.

Gamla Testamentet talar om de stilla i landet. De stilla finns fortfarande mitt ibland oss. De som ogärna skriver några insändare eller frenetiskt försöker övertyga andra om sina åsikters förträfflighet i sociala medier. De som troget kommer till gudstjänsten söndag efter söndag, trots att media föraktfullt talar om några gamla gubbar och gummor som sitter i bänkarna. Kyrkan är alla de som ber för sina nära och kära, för barn och barnbarn, för biskopar och prelater. De som inte låter sig dras ned av missmod och debatter utan ser och i hjärtat känner den Gud som skapade oss, sände oss sin Son och ger oss sin Ande som lyser upp vårt inre och vägleder oss.

Så länge dessa finns så finns det hopp. Och skulle flera av oss låta oss inspireras av deras stilla tro, uthållighet och kärlek till himmelens Gud så tror jag att både vår värld och vår kyrka skulle se rätt annorlunda ut.

Det är lätt att förälska sig i det sköna och vackra och trollbindas av karismatiska personligheter och människor som sticker ut på ett positivt sätt. Men vem älskar det ofullkomliga och söndriga? Vem ser potentialen i det sköra och svaga?

Den här bloggen är en lovsång till ofullkomligheten. En hyllning till den kyrka som representerar Gud på jorden, men som vilar i bräckliga lerkärl, i människors händer, i dina och mina händer. Den här kyrkan är inte fullkomlig, men jag älskar den mitt i dess ofullkomlighet, tafatthet och misslyckanden. Frågan är; Kan man älska det ofullkomliga?

Jo, det kan man! Jag älskar min ofullkomliga kyrka därför att den burit mig genom livets olika skeden. Den tog mig i sin famn när jag döptes. Jag fick bli Guds barn, trots att jag själv inte minns det, än mindre fattade vad det handlade om. Jag fick växa i kyrkans famn i söndagsskola och juniorgrupp. Kyrkan fanns där när min värld för en stund slogs i bitar, då min mamma dog när jag var 12 år gammal. Också då bar den mig. Den var inte fullkomlig och felfri men erbjöd mig en plats för sorg och eftertanke och pekade på ljuset i ändan av den mörka tunneln av saknad, obesvarade frågor och oändlig själslig smärta.

Kyrkan gav mig förtroende i ungdomsåren och jag fick ta ansvar, spela i band, sjunga i ungdomskör och växa till – åtminstone något – i ålder och visdom. Den kallade en brådmogen teolog till prästens ämbete och lät honom lära genom försök och misstag.

Till en början trodde jag på den starka, teologiskt medvetna och fullkomliga kyrkan. Guds rike här på jorden. Jag blev besviken många gånger, både på andra och ibland mest på mig själv. Kyrkan var inte fullkomlig lika lite som jag var det. Småningom insåg jag sanningen i uttrycket; ”Om du finner den perfekta församlingen, så gå inte med i den för då förstör du den.”

Jag tror att vi i dag talar alltför ofta om kyrkan utgående från ett individperspektiv. Det är min kyrka och mina värderingar och mina åsikter som är avgörande. Och om kyrkan inte är som jag önskar så skriver jag kanske ut mig. Men kyrkan är mera än ett jag. Kyrkan är vi. Den är inte de fullkomligas, utan de heligas gemenskap! En samling av ofullkomliga, söndriga, oliktänkande och ibland medfarna människor som behöver Kristus och sina medmänniskor för att ta sig an sitt eget livsprojekt.

Min kyrka är inte fullkomlig, långt därifrån. Den våndas under den förstörelse som vår egoistiska livsstil låter drabba vår planet. Den kämpar med inre splittring och personliga ambitioner som mera söker sin egen tillfredsställelse än Guds vilja. Den tappar fokus ibland och blir så upptagen av annat att den glömmer vem som gav den uppdraget.

Men mitt i detta älskar jag den i dess ofullkomlighet. Jag sjunger inte mera fullkomlighetens lov. Men dag för dag älskar jag min ofullkomliga kyrka mer och mer. Den finns till för världens skull och jag får bidra till den helheten. Jag gör det med en lågmäld sång på läpparna, en sång om de heligas gemenskap där det ofullkomliga kan bidra till helheten och där vi tillsammans bygger Guds kyrka på jorden

Ryktet om min död är betydligt överdrivet konstaterade den amerikanske författaren Mark Twain. Detsamma kan sägas om Gud i dag. Det är många som genom århundradena försökt dödförklara honom. Filosofer, sociologer och samhällsvetare har med stor emfas deklarerat att det moderna samhället blir alltmer sekulärt och oberoende av Gud. Den marxistiska kommunismen förkunnade att religionen är ett opium för folket och att den skulle försvinna i takt med att den marxistiska samhällssynen grep omkring sig.

Ingenting kan vara mera felaktigt än antagandet att Gud är på tillbakamarsch. Tvärtom är det en västeuropeisk synvilla som i dag inte ens stämmer in på våra egna västerländska samhällen.

Gud lever och verkar må bra. I Afrika växer kyrkorna så det knakar, medan den globala pingströrelsen får miljontals nya anhängare varje år i Latin- och Sydamerika. I Östeuropa reser sig de ortodoxa kyrkorna efter kommunismens fall igen som fågel Fenix ur askan, och allt flera identifierar sig som ortodoxa i länder som för ett par decennier sedan formellt var ateistiskt-kommunistiska.

Också hos oss lever vi i ett intressant skede. Får vi tro kyrkans statistik och kulturintelligentians profetior är Gud på tillbakamarsch. Men är det faktiskt så? Visst pekar kurvorna över antalet gudstjänstdeltagare, döpta och vigda neråt, men säger det hela sanningen.

Det finns en hel del tro i vårt finländska så kallade sekulariserade samhälle. En del går i kyrkan, andra yogar och någon sysslar med mindfullness. Listan över olika avslappningsövningar och alternativa terapier är oändlig och veckotidningarna svämmar över av goda råd om hur man skall finna inre balans och ro i själen. Hufvudstadsbladets julaftonsnummer rymde likaså ett förvånansvärt stort inslag av artiklar, kolumner och insändare med direkt kristet innehåll. Lägger vi till det här den starka andlighet som våra nyfinländare hämtar med sig blir bilden än mer tydlig. Ryktet om Guds död är betydligt överdrivet.

Ibland blir det direkt paradoxalt då en del högljudda ateister ondgör sig över att skolan besöker kyrkan inför julen eller att någon psalm sjungs under skoljulfesten. Sådan indoktrinering av barn får inte förekomma. Samtidigt spelas samma kristna julsånger och psalmer i varuhusens högtalare till lust och leda utan att någon ens tänker på ordet indoktrinering.

Nej Gud är inte död. Inte ens i det sekulära Finland, i den mån det nu finns ett sådant. Däremot är det uppenbart att de religiösa strömmarna till stor del går förbi de etablerade samfunden. På den punkten finns det skäl att tänka till. Det är uppenbart att folkkyrkans nuvarande organisation och beslutsgång har svårt att fånga upp det andliga sökande som finns i tiden. Och det finns nog ingen väg tillbaka mot en enhetskyrka som omfattar allt och alla. Den tiden är förbi och historien låter sig som bekant inte återskapas annat än i rollspel och på muséer. Därför så måste också kyrkan leva med sikte mot framtiden.

Det är uppmuntrande att Gud och tro åter diskuteras i tidningskolumner och på sociala medier. I Sverige har bl.a. Joel Halldorf, Soheila Fors och Tomas Sjödin utmanat det sekulära tänkesättet med sina kolumner och insändare. I vårt eget land har den frispråkige Ruben Stiller i ett par repriser skakat om kyrkan och påmint den om vikten av att inte huka sig utan hålla fanan högt, medan Jan-Erik Andelin mera lågmält men med analytisk skärpa diskuterat tro och andlighet i de finlandssvenska tidningsspalterna.

Gud är ingalunda död och vårt samhälle är inte areligiöst. Tvärtom är vår tid mera andlig än tidigare, om än bilden av andligheten är både svårfångad och splittrad. Det här är också kyrkans stora utmaning under det nya året. Om vi har någonting att säga om Gud, Kristus och livets mål och mening så skall vi göra det nu. Och nej, vi behöver inte tillsätta en arbetsgrupp för att fundera ut en ny strategi för hur detta skall ske. Det räcker med att göra som Paulus gjorde i Aten, gå ut på vårt eget Areopagen och lyssna till och delta i de samtal som förs där ute.

Det fanns en tid under 1980-talet då kyrkans inkomster ökade med 4-6 % per år. Det var lätt att göra budget och det investerades, byggdes församlingshem och renoverades. Nya verksamhetsformer togs upp på programmet och med dem ökade antalet anställda. År 1975 hade kyrkan drygt 8 000 anställda. Toppnoteringen gjordes 2010 med nästan 21 500 på lönelistorna. Nu vänder trenden neråt och i nuläget ligger vi på ca 19 600 kyrkligt anställda.

Under de goda tiderna anställdes frivilligheten bort. Kyrkans arbete professionaliserades och uppdelningen i producent och konsument förstärktes. När medlemsantalet nu minskar med ungefär en procent per år och ekonomin samtidigt dalar, lyfts frivilligheten upp på agendan igen. Det här är i och för sig en positiv utveckling för till kyrkans grundväsen hör att den bärs av sina medlemmar. Kyrkan är sina medlemmar eller som bekännelseskrifterna säger ”de heligas gemenskap”.

Samtidigt är det inte helt enkelt att vända trenden och gå mot ett ökat mått av frivilliginsatser. Det krävs en attitydförändring både bland anställda och församlingsmedlemmar. Anställda måste lära sig att upptäcka de resurser och gåvor som församlingsmedlemmarna besitter, delegera och ge ansvar, med de risker det innebär. Och kyrkans medlemmar får i allt högre grad öva sig i att – om vi använder en bild – duka bordet själv innan man sätter sig ned för att äta.

I den här situationen är det skäl att notera att frivilligheten inte har försvunnit någonstans. Den har levt och lever kvar inom många organisationer och väckelserörelser. Och intressant nog är det i många av dessa som vi i dagsläget ser tillväxt och framåtanda. Österbottens tidning skrev senaste lördag om att den laestadianska fridsföreningen  i Bosund i Larsmo har vuxit ur sitt bönehus och planerar att bygga ett nytt. Och man gör det själv utan bidrag från församling eller kyrkostyrelse. Receptet är enkelt. Om föreningens 300 vuxna medlemmar betalar 25 € per person och månad under tio års tid, har man finansierat ett nytt verksamhetsutrymme vars prislapp landar strax under miljonen. Enkelt och imponerande!

Och nu handlar det inte om direktörer och högavlönade tjänstemän, utan om helt vanliga medelinkomsttagare, som utöver sin kyrkoskatt till församlingen ytterligare finansierar ett eget bönehus. Och man bygger inte bara tomma rum. Den stora salen fylls varje söndag med flera hundra personer som samlas till möte och söndagsskola. Inne i veckan träffas barn och ungdomar i huset. Och det mesta av detta sker med frivilliga krafter.

Det talas mycket om frivillighet i kyrkan och det ordnas utbildningar och inspirationsdagar. Det kan säkert behövas och ger en behövlig spark i baken åt alltför bekväma folkkyrkokristna. Men frivillighet är inte bara prat. Frivillighet handlar primärt om handling, vilja och ansvar för det gemensamma bästa. Det är den utmaningen vår kyrka står inför och den stora frågan är om den breda medlemsskara som vant sig vid att betala bort medlemskapets förpliktelser via skattesedeln, har vilja och kraft att kavla upp ärmarna och bidra med sina gåvor och resurser så att församlingen blir en levande organism istället för en stel serviceorganisation.

Vi har inte all tid i världen så det är nu hög tid för frivillighet!

Texten publicerades den 8 februari 2018 på kyrkanu.evl.fi

Den nya Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo är en frisk fläkt i biskopskollegiet. Oomstridd är han inte. Genast efter valet ventilerades hans skulder i pressen. Inom det egna stiftet går också åsikterna isär. En del applåderar, medan andra har svårt att se honom som sin biskop.

I Kyrkpressen (14.12.17) sticker han på sitt kännspaka sätt ut hakan igen och noterar i en intervju; ”Det är något komiskt över en präst eller kyrka som har svårt att tala om Jesus. För kyrkans äkthet och existens borde det vara självklart.”

Laajasalo träffar mitt i prick med sitt uttalande. Det finns ställvis en alltför stor försiktighet och allt för mycket velande i vår lutherskt, politiskt korrekta folkkyrkokristendom. På den här punkten får vi alla se oss i spegeln, för det går inte att sväva på målet i förhållande till Jesus.

Samtidigt är det en balansgång att tala om Jesus. Det har i historien talats om Jesus så att människor vänt kyrkan ryggen och vaccinerats mot kristen tro för generationer framöver. Att tala om Jesus är en konst. Lite på samma sätt som att musicera. Om man inte har musiken i blodet, inom sig, saknas något i framträdandet. Så är det också att tala om Jesus. Det måste komma inifrån, från det egna mötet med och upplevelsen av honom.

Den lutherska kyrkan är bra på många saker. Vi har ett omfattande konfirmandarbete, en diakoni som når många av de mest utsatta och ett musikarbete som samlar människor i hundratusental till körer och konserter. Men är vi bra på Jesus? Finns han med i allt det vi gör?

I kyrkans nu gällande strategi lyder en av huvudpunkterna; Vi talar frimodigt om Gud. Kanske är det nu i juletider hög tid att konkretisera detta och säga att ”Vi talar frimodigt om Jesus!” Det är ju ändå han som gör kyrkan till kyrka. Utan Jesus reduceras diakonin till socialhjälp och bönen till tomma ord. Utan Jesus förvandlas predikan till föredrag och liturgin till en tom rit. Utan Jesus blir julen bara en mix av kommersialism och mys.

Jesus är kyrkans främsta ”brand”. Vår tideräkning utgår från hans födelse. Barnet i krubban hyllas av miljoner kristna världen över. Hans död är hoppet för de som drar sina sista andetag. För hans skull väljer människor martyriet istället för att förneka sin tro.

Julen handlar om klappar, mat, stämning, pynt och gemenskap. Allt det här är Guds goda gåvor som vi får vara tacksamma för, samtidigt som vi ber för och tänker på dem som inte denna jul får del av detta goda. Men julen handlar framförallt om Jesus. Låt oss därför den här julen tala frimodigt och naturligt om honom.

Texten publicerades 20.12.2017 på kyrkanu.evl.fi

Den stora flyktingvågen hösten 2015 har förändrat vårt samhälle. Detsamma kan sägas om våra kyrkor. Vi fick inte bara ett mera multireligiöst och mångkulturellt Finland, vi fick också en ny andlig verklighet. Till en början öppnade flyktingströmmarna både kyrkors dörrar och människors hjärtan. Men det stannade inte därvid. Hundratals muslimer har konverterat till den kristna tron och deltar i både frikyrkliga och lutherska församlingars verksamhet. Gud gör någonting i vårt land och med oss.

Det här påmindes jag om senaste helg då vi ordnade de finlandssvenska diakonidagarna på Lärkkulla. En grupp invandrarkvinnor med barn från Tehuset i Jakobstad deltog i dagarna och gav dem, förutom yttre färg, också inre djup. Den glädje, äkthet och det djup man kunde ana i deras nyvunna kristna tro berörde själ och hjärta.

När den andliga likgiltigheten och direkta beröringsskräcken för allt som påminner om kristendom breder ut sig bland finländarna, är det också hälsosamt att sitta med en grupp unga nyfinländska män i 25-årsåldern med svällande armar och tatueringar. Nej, jag talar inte om gymmets café. Jag möter dem i ”Sunday School” dit de kommer varannan söndag eftermiddag för att lära sig vad kristen tro är. Och de vill veta mera om Gud och Jesus, om himmel och helvete, om fasta och kyrkoår. Ja, allt mellan himmel och jord. Och de suger i sig, frågar och både undrar och förundras.

Jag tror att Gud har sänt dessa människor till oss. De är en vitamininjektion rakt in i ett många gånger alltför bekvämt och likgiltigt västerländskt andligt liv.

Den stora frågan är vad vi gör av det här? Både forskningen och erfarenheten visar att invandrare också har svårt med den andliga integrationen och lätt bildar egna religiösa sammanhang, detta oberoende av om dessa bär kristna förtecken eller ej.

Den stora frågan är om vi vågar och orkar ta oss ut ur vår egen bekvämlighetszon och omfamna och integrera våra kristna bröder och systrar. För det handlar om bekvämlighet. När de första månadernas rosaskimrande upplevelser av att kunna hjälpa, förbyts i vardagens utmaningar och kulturkrockar prövas både tålamod och ork. Det kan många diakoner, pastorer och frivilliga vittna om.

Men det är just här som äktheten i vårt engagemang och vår tro sätts på prov. Jesus själv steg ut ur sin bekvämlighetszon då han blev människa och kom till vår jord. Och döden på korset var allt annat än glamorös. Men det är detta som sann efterföljelse handlar om, att gå i hans fotspår. Nu står våra nykristna systrar och bröder vid kyrkporten och klappar på. Det är ingen återvändo (point of no return). Och jag tror att innerst inne vet vi vad vi skall göra, nämligen gå ut ur vår egen bekvämlighetszon och låta oss inspireras och berikas av den nyvunna, och säkert ibland spröda kristna tro, som nu spirar i vårt land.

Texten publicerades 16.10.2018 på kyrkanu.evl.fi

Det är en konst att predika. Det är likaså en konst att lyssna till predikan. Faktum är att vi också hör olika saker i samma predikan. Det här framgår tydligt i undersökningar då gudstjänstbesökare fått återge samma predikan. Det blir många berättelser, alla präglade av den egna livserfarenheten, tron och livssituationen.

Vad kännetecknar en bra predikan? På vilket sätt och med vilka ord skall kyrkan förmedla sitt unika budskap? Det finns två frågor som står i fokus i kyrkans förkunnelse. Den ena är HUR vi predikar. Den andra handlar om VAD vi säger.

Det finns egentligen ingen motsats mellan de här två, och i en god undervisning förenas de till en helhet som låter predikan landa i själens djup och bli till inspiration för vår tro och vårt liv. Samtidigt finns hela tiden en risk för en skev obalans mellan förkunnelsens HUR och VAD.

I vårt media- och informationssamhälle betonas gärna frågan om hur vi predikar. Fokus sätts på språk, framställningssätt och anknytning till människors livssituation. Det här är förståeligt och bottnar i det faktum att så många röster konkurrerar om vår uppmärksamhet. Då blir retoriken och tilltalet viktiga, också i kyrkans budskap.

Men kristen förkunnelse är mera än retorik, språkriktighet och tilltal. Kristen förkunnelse bygger på ett specifikt innehåll som är omistligt. Paulus uttrycker det mycket tydligt i 1 Kor. 1:23-24: ”men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.”

Därför är förkunnelsens VAD oerhört centralt. VAD är det vi förkunnar? Många pratar om kärlek, godhet och medmänsklighet, men den kärlek kyrkan förkunnar emanerar ur helt andra källor än mänsklig kärlek. Oron över miljön och planetens framtid delas av många, men i en kristen kontext blir denna predikan meningslös om den inte knyts till den Gud som skapat oss och gett oss ansvar att bruka och vårda jorden. Vi kan på den här punkten fördjupa resonemanget ytterligare, då Bibeln kopplar ansvaret för skapelsen till Kristi frälsningsverk och talar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor.

Den kristna förkunnelsen berör alla dimensioner av vårt liv och handlar om den Gud som omsluter oss på alla sidor. En Gud som ger kärleken en alldeles ny dimension. En Gud som låter oss ana ett djup i skapelsen som ingen miljöorganisation kan matcha. En Gud som till och med bryter fysikens lagar och låter sin Son återvända från dödsriket.

Det är om den här sprängkraften som vi får tala frimodigt. Julen handlar inte bara om ett barn som föds. Det är Gud själv som blir människa och tar plats mitt ibland oss. Och påskens centrala budskap ryms inte i fraserna ”ljuset övervinner mörkret” eller ”livet segrar över döden”. Det handlar om mycket mera, om en Gud som offrar sin Son för att de som tror på honom skall kunna frigöra sig från syndens bojor och få evigt liv.

När det i dag från och till talas om predikans kris vore det kanhända bra att starta diskussionen från predikans HUR och VAD. Bägge behövs men om vi är tveksamma inför VAD, och för den delen, VEM vi predikar, blir vår förkunnelse lätt en klingande malm eller i värsta fall en skrällande cymbal. Den hörs men lämnar inga bestående intryck efter sig.

Texten publicerades 12.4.2018 på kyrkanu.evl.fi