
För ett par år sedan besökte jag Ravenna i Italien. Staden är berömd för sina kyrkor och gravkapell, många av dem vackert dekorerade invändigt med mosaiker från golv till tak. Mosaikerna i basilikan San Vitale och i Galla Placidias gravmausoleum tar bokstavligen andan ur betraktaren. Det känns som om himlen landat på jorden och det gudomliga tagit mänsklig gestalt.
I den bysantinska kyrkoarkitekturen och -konsten finns ett inneboende förhållande mellan det inre och det yttre som manar till eftertanke. Till det yttre var Ravennas kyrkor, liksom många andra bysantinska kyrkor, rätt modesta. Enkla tegelbyggnader utan desto mera vidlyftiga yttre utsmyckningar. Men när besökaren stiger in i byggnaderna öppnas en värld av färg, harmoni och skönhet utan like.
Den bakomliggande teologiska tanken handlar om skillnaden mellan kropp och själ, mellan det yttre och det inre. En till det yttre anspråkslös kyrka kan härbärgera ovärderliga konstskatter och en gränslös skönhet. På samma sätt är det med oss människor. Det är inte den yttre skönheten och kroppen som är A och O. Det viktiga är människans inre och den kärlek, vishet och andliga mognad som växer där.
Det är ett bekant faktum att en bräcklig människa kan härbärgera oceaner av andlig vishet och livsmod, medan en på gymmet topptrimmad atletisk kropp kan omsluta en svältfödd själ. Det här ser vi dagligen exempel på om vi jämför innehållet i intervjuer med människor som luttrats vid livets smärtpunkter med den ytlighet, och det oftast totalt meningslösa pladder, som präglar dokusåpor som Big Brother och Paradise hotel.
Ytligheten är vår tids förbannelse och den smyger också innanför vårt eget skinn och in i kyrkan. När vi diskuterar kyrkans framtida utmaningar talar vi mycket om fastigheter, ekonomi och tjänster. Och visst bör den diskussionen föras för allt kan inte fortsätta som förr. Men kyrkan är primärt inte fastighetsförvaltare, ekonomiska aktör eller ens samhällsdebattör.
Kyrkan är Kristi kropp. Bekännelseskrifterna definierar den som de heligas gemenskap, och då blir frågan om det yttre och inre inte bara intressant utan närmast livsavgörande. Finns det ett inre andligt liv som fängslar likt mosaikerna i Ravenna? Känner de som kommer, intuitivt likt besökaren i San Vitale, att här är himmelens port och här bor Gud själv? Finns det en andlighet som bär mitt eget lilla jag när jag varken vet ut eller in och tvivlen, frågorna och sorgen plågar mig?
Det är ingen tillfällighet att den överlägset största orsaken till att människor lämnar kyrkan är att tron inte betyder någonting för dem. Om det sedan är människorna som har lämnat kyrkan eller kyrkan som har lämnat människorna är svårt att säga. Det kan vara fråga om både och. Kanske något att reflektera över för kyrkligt anställda och förtroendevalda.
Ett torde vara rätt säkert. Och det är att ytlighetens evangelium sällan mättar själens törst. Det ger förströelse för stunden men lämnar oftast bara tomhet och en gnagande oro efter sig.
Den som däremot stiger in i den verklighet som formas av Kristi evangelium upptäcker ofta en dimension som överträffar det mesta. Det är som att stiga in i San Vitale och förundrat stanna upp inför mosaikerna. Orden räcker inte till men man anar den verklighet som Tomas Tranströmer beskriver i dikten romanska bågar; Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
