Vi behöver varandra

Det var lätt att vara kyrka under 1980-talet, åtminstone om man ser till ekonomin. Skatteintäkterna ökade och budgeterna växte med 4-6 % per år. Det investerades, byggdes församlingshem och renoverades. Nya verksamhetsformer togs upp på programmet och med dem ökade antalet anställda. År 1975 hade kyrkan drygt 8 000 anställda. Toppnoteringen gjordes 2010 med nästan 21 500 på lönelistorna. Nu vänder trenden neråt och i nuläget ligger vi på knappt 19 000 anställda i vår kyrka.

Under de goda tiderna anställdes frivilligheten bort. Kyrkans arbete professionaliserades och uppdelningen i producent och konsument förstärktes. När medlemsantalet nu minskar med ungefär en procent per år och ekonomin samtidigt dalar, lyfts frivilligheten upp på agendan igen. Det är i och för sig en positiv utveckling, för till kyrkans grundväsen hör att den bärs av sina medlemmar. Vi är inte en organisation. Vi är en kropp med olika lemmar och alla behövs för att kroppen skall bli hel.

Samtidigt är det inte helt enkelt att vända trenden och gå mot ett ökat mått av ideellt engagemang. Det krävs en attitydförändring både bland anställda och församlingsmedlemmar. Vi anställda får lära oss att upptäcka de resurser och gåvor som församlingsmedlemmarna besitter. Vi får öva oss i att delegera och ge ansvar, med de risker det innebär. Och kyrkans medlemmar får i allt högre – om vi använder en bild – duka bordet själv innan man sätter sig ned för att äta.

Framtidens kyrka är mindre och i en mening fattigare. Men den har samtidigt en enastående chans att bli både mera mänsklig och andligt djupare. När vi skalar bort fasader, yta och konstlad ekonomisk trygghet återstår essensen. Ett folk på vandring som i sig själva är kyrka i bön, gudstjänst och praktisk handling.

Det fanns en kyrka innan vi började bygga katedraler och lyxiga församlingscenter. En kyrka som bars av idealitet, tro och engagemang. Nu får vi återvända till rötterna. Och det fina är att det ideella engagemanget inte har försvunnit någonstans. Det har levt och lever kvar i många församlingar, inom kyrkliga organisationer, missionssällskap och väckelserörelser. Och intressant nog är det i många av dessa sammanhang som vi i dagsläget ser tillväxt och framåtanda med engagerade medlemmar, kontextuell relevant verksamhet och påfallande många barn och unga med i arbetet.

Folkkyrkans stora frestelse är att liera sig med makten och växa sig stor, rik och mäktig. När folkkyrkan monteras ned bit för bit är det skäl att skifta fokus och istället bli folkets och Kristi kyrka. En andlig undergroundrörelse som inte är så fokuserad på status och fina fastigheter, men präglas av idealitet och närvaro. En kyrka som delar tro och liv. För kyrkans största resurs har alltid varit de små. De som bett, sjungit i kör, hållit söndagsskola, lyssnat och torkat tårarna när grannen drabbats av sjukdom och olycka.

I framtidens kyrka tror jag ”proffsen” får ta ett steg tillbaka och istället uppmuntra och låta den andliga erfarenheten och tron på gräsrotsnivå växa sig starkare. Kyrka är församlingsvärden/-värdinnan som arrangerar blommorna till minnesstunden och männen som byter plåttak på församlingens lägergård. Och visst blir Kristus synlig i gudstjänst och predikan, men lika viktigt är att man erfar honom i vardagen då hans ambassadörer lever som han lär i föreningsliv, på arbetsplatser och samhälle.

Framtidens kyrka är garanterat mindre och fattigare. Men den kan paradoxalt nog samtidigt bli större och rikare om vi ser de ideella resurser vi har i vårt stift, våra församlingar och väckelserörelser och inser att vi som en minoritet är beroende av och behöver varandra.