I himlen finns varken konservativa eller liberala

Vi är duktiga på etiketter i Borgå stift. Det finns en för varje ändamål; konservativ och liberal, gammalmodig och förnyare. Men vad säger egentligen de etiketter vi klistrar på varandra? Och på vilket sätt hjälper de oss att bygga kyrka och församling i vårt Svenskfinland?

Problemet med våra fackplaceringar är att vi startar med det som skiljer oss åt, och det är sällan en bra utgångspunkt för ett konstruktivt samtal. Hur skulle det vara att byta perspektiv och börja med det vi är eniga om? Tänk om vi istället för att diskutera strukturer, olika andliga traditioner och dra upp etiska skiljelinjer kunde börja i trons kärna.

Tänk om vi istället för att dela in oss i liberala och konservativa började med att dela nattvardens bröd och vin tillsammans? Eller berätta om mötet med Gud på den tysta retreaten på Snoan, eller om samma möte i förbönsgudstjänstens själavårdssamtal. Vi upptäcker då att det är mera som förenar än som skiljer. Men när är vi redo att dela tro och liv? När sänker vi garden så mycket att vår andliga tomhet och nöd blir synlig? Så synlig att vi mitt i tomheten anar att det bara är himlens Gud som kan fylla vårt livs universum med sin Ande.

Vår kyrka behöver lagar, avtal och strukturer. Men kyrkans själ finns inte där. Kyrkans själ finns i dess andliga tradition, eller rättare sagt traditioner, för de är många. Andliga vägar som människor gått genom årtusenden. Vägar som lett till fördjupad insikt och själslig frid. Vägar som förenat människa med människa och människor med Gud, alltings Skapare. Stigar som lett till det kors som försonar allt, till och med människa med Gud.

Vi kan kalla oss liberala, konservativa, väckelsekristna eller vanliga folkkyrkomedlemmar. Egentligen spelar det ingen roll vad vi är, kallar oss, eller blir kallade av andra. För det finns inga liberala eller konservativa i himlen. Det är en konstlad uppdelning som vittnar mera om kyrkans inre sekularisering och andliga tomhet än om uppdraget att vara Kristi kropp på jorden. Frälsningen handlar inte om huruvida vi är man eller kvinna. Lika lite är den bunden till vår sexualitet eller vårt äktenskap.

När jag ibland blir besviken på min kyrka brukar jag läsa Nils Ferlins dikt, Innan ditt rike blev kartlagt. Det är stilistiskt inte världens djupaste poesi och någon kan tycka den är närmast banal. Men den har hjälpt mig att fokusera på kyrkans grunduppgift, och när jag läser den återvänder tron på den uppgift jag vigdes till.

Innan ditt rike blev kartlagt
Det var bara tokar och dårar som lyssnade på dig först.
Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike som störst.

Det var bara enkla själar och själar på undantag.
Sen byggdes det katedraler och kyrkor av alla de slag.

Och påvar det kom och präster som tvistade om vart ord
du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord.

Men tokar det var och dårar som lyssnade på dig först.
Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst.

Nils Ferlin

Vi är ju så bra på att föra civiliserade ekumeniska samtal med andra kyrkor vars tradition avviker från vår. Och vi gör det med respekt och förståelse, försöker förstå motpartens argument och tolkningstradition. Vi töjer vårt tålamod till bristningsgränsen, ger processerna tid, och finner småningom antingen en konsensus eller ett respektfullt konstaterande att vi är oeniga, men ändå systrar och bröder i Kristus. Och så går vi vidare.

Tänk om vi kunde få någonting av det här med in i våra egna samtal och visa samma tålamod, uppriktighet, och förståelse i våra interna diskussioner.