De unga kvinnorna avgör kyrkans framtid

Det torde knappast ha undgått någon att den religiösa kartan ritas om. Den här bilden bekräftas även av de pinfärska forskningsresultat som Kyrkans Forskningscentral presenterade för ett par veckor sedan. Ett av de mest uppseendeväckande inslagen är den förändringen som skett bland unga kvinnor i åldern 25-34 år.


Av dem uppgav hälften (49%) att de inte utövar någon form av religion, men de uppfattar sig ändå som andliga varelser med ett intresse för det heliga eller övernaturliga. Resultaten är häpnadsväckande, både med beaktande av tidigare forskning och den utmaning det här innebär för kyrkan.


I den här situationen säger den första ryggmärgsreflexen att vi här har att göra med en ”lost generation” som är förlorad för kyrkan och därför kan vi inte göra så mycket. Krydda detta med lite allmänt förfasande över hur mindfullness, yoga och alternativa terapier griper omkring sig så blir klagokören komplett.


Personligen väljer jag en annan infallsvinkel. De unga kvinnorna och deras världsbild är inte ett problem, utan en utmaning. Den här gruppen unga kvinnor manar kyrkan till självkritik. Vad är det vi har gjort, eller gör fel, då vi inte lyckas möta deras behov av andlighet?


Ett är säkert. Den här frågan är för viktig för att sopas under mattan. Den handlar om kyrkans trovärdighet både mot sina medlemmar och mot sitt uppdrag. Det är heller ingen överdrift att tala om detta som en ödesfråga för kyrkan. De flesta undersökningar visar att det oftast är mamman som för det andliga DNA:t vidare, och om vi tappar de unga kvinnorna tappar vi snart en hel generation. Och då kan vi faktiskt tala om en ”lost generation”.


Vi satsar i kyrkan mycket tid och kraft på strukturer och att på att hålla organisationen i skick. Vi kan skriva arbetstidsavtal och göra treårsplaner för verksamhet och ekonomi. Men är vi bra på människor och andlighet? Klarar vi av att kommunicera livets mysterium och outgrundlighet med den unga mamman, som likt Maria, bävande bär sitt första barn inom sig? Förmår vi tala naturligt om förlossningsdepressioner, vaknätter, krisande äktenskap och svärmor som lägger sig i? Klarar vi av att utan ord förmedla andlighet och Gud så att det sjunker in i själen och man anar att det finns något som bär i vardagens kamp med familj, arbete och relationer? Vågar vi med tidigare kyrklig tradition bejaka kroppsligheten annat än genom att spela volleyboll eller resa oss på bestämda ställen i mässan? Kort sagt handlar det om att vara relevant genom olika faser i livet.


Vi har nu ett gyllene tillfälle, ett möjligheternas fönster på några år, att återerövra det som vi rimligtvis borde vara bra på; nämligen att tala om själen, livet, meningen och det som vi anar men inte kan se … Gud. Och i tillägg till det här kan vi ge en plattform för livet; gemenskap, vänner, trygghet, vetskapen att någon finns där med en kram när man behöver den, någon som alltid ser en, ger hopp och framtidstro.


Tänk vilken möjlighet! Tänk att 49 % av de unga kvinnorna mellan 25 och 34 år, söker mera än shopping och kultur, en andlighet och upplevelse av det heliga. Den chansen får vi bara inte missa! Och ja, kyrkan har potential. Vi skall inte räkna bort den. Det ser jag genom mina två döttrar, 26 och 33 år, som lever storstadsliv i varsin metropol ute i Europa och mitt i vimlet funnit en fristad i tro och kyrka. Och de är inte ensamma. Framtiden formas genom kvinnorna om vi bara upptäcker och tar vara på potentialen.