Less is more

Jag återkommer åter en gång till vår församlings Sunday School, en enkel kristendomsskola för nyfinländare som vill lära sig mera om kristen tro. Barriärerna i arbetet har varit många; språkliga, kulturella och teologiska. Vi talar olika språk och tolken har ibland fått kämpa med vokabulären för att få allt från engelska till arabiska och persiska. Gruppens kunskap om kristen tro har också varierat och i många fall färgats av deras muslimska bakgrund.

Det har varit både inspirerande och utmanande och ibland har jag i mitt stilla sinne undrat vem som fått mest, de eller jag. I Sunday School har jag på nytt fått lära mig att det enkla samtidigt är det djupa, och att det raka budskapet om Jesu död på korset, förlåtelse och Guds nåd är allt annat än banalt. Det är essensen i vår tro och bär på en inneboende dynamik som förändrar liv. Så ja, less is more.

I dag utgick vi från liknelsen om den förlorade sonen. En helt fantastisk berättelse när man vill förklara vem Gud är och hur han ser på oss människor. Sekvens för sekvens gick vi igenom liknelsen, börjande med att diskutera vad det betyder att gå bort från Gud. Vi läste vidare och gick tillsammans med den förlorade sonen ner till tillvarons botten. Man nickade igenkännande, för något mera föraktfullt än att vakta svin finns knappast för en muslim. Och så följde vi den förlorade sonen vers för vers, från insikten att allt gått fel, till mötet med sin far som tog emot honom med öppna armar.

Tolken hade insjuknat i dag så vi förklarade ömsom på svenska, finska och engelska, vilket var en utmaning i sig med deras begränsade ordförråd. Men efter några frågor, upprepningar och språkförbistring klövs ansiktet på en av våra nyfinländare i ett brett leende och han konstaterade; ”Ja, Pappa (Gud) tar emot oss när vi ber om förlåtelse och kommer till honom.” Så är det. Less is more också på trons väg. Detta oberoende av om vi vandrat länge på den eller nyss anträtt färden.

Vi blir lätt hemmablinda i våra teologiska diskussioner och det är befriande att upptäcka sina egna blinda fläckar i mötet med de som tar de första stapplande stegen på trons väg. Visst behöver vi teologin och våra diskussioner. Och ja, det finns etiska frågor som kräver år av diskussion, utredning och beslutsvånda. Men vår själ lever inte av teologi allena. Den lever av det som utgår från Guds mun. Vår ande växer inte i vishet och kunskap av debatter, men väl när vi sakta knäcker trons koder en efter en.

Jag var i går på en konsert med nytolkningar av gamla psalmer och sånger. Under konserten sjöng kören sången ”Det enda som bär när allting annat vacklar det är Guds nåd och hans barmhärtighet”. Less is more och när vi kokar ner den kristna trons alla ingredienser så att essensen finns kvar, är det bara nåden som gäller. Då står vi där nakna vid korset och kan förlita oss på en enda sak. Det som Gud har gjort i och genom Kristus bär.