Tiga eller tala om klimatet?

Vad skall kyrkan göra när sjöarna surnar, isarna vid Antarktis kalvar och öknen breder ut sig? Tiga eller tala? Har vi synpunkter på när växthusgasutsläppen inom några år av allt att döma kommer att öka antalet klimatflyktingar drastiskt?

Frågorna är många och vi har inte all tid i världen. En möjlighet är att – som en del gör – konstatera att miljö och klimatfrågor är av perifert intresse, och så väntar vi bara på att de profetiska orden om att himmel och jord ska förgås (Matt 24:34), skall gå i uppfyllelse. Den som tror blir ju ändå frälst. Eller skall vi förstå vår tro utgående från ett trinitariskt perspektiv, lyfta fram Gud som skaparen, och se att vi även har ett ansvar som Guds medskapare för en ny jord där rättfärdighet bor? (2 Petr. 3:13)

Jag tror att kyrkan och vi kristna står inför två utmaningar när det gäller klimathotet. Den första utmaningen är teologisk-profetisk. Vad skall vi säga om skapelsen och miljön? För vi kan svårligen tiga så länge vi varje söndag bekänner vår tro på himmelens och jordens skapare. Den andra frågan handlar om hur vi lever. Förmår vi omsätta våra ord i handling och stå för en livsstil som utgör ett korrektiv till vår tids överdrivna konsumism, en livsstil som sätter skapelsen i fokus?

Vad skall vi då säga om skapelsen och miljön, om den jord som dignar under våra synder. Den upptäckt vi alla behöver göra är att frälsningen och skapelsen hör i hop. Frälsningen i Kristus avser inte bara människan utan hela Guds skapelse. I den himmelska visionen i Uppenbarelseboken 5:13 står att allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och i havet finns med i lovsången inför Lammets tron i tacksamhet för frälsningen och försoningen i Jesus Kristus.

Den svenska teologen Peter Halldorf påminner om de gammaltestamentliga profeternas engagemang. Jeremia profeterar om en apokalyps som i dag känns surrealistiskt verklighetstrogen. Jag ser på jorden – den är öde och tom. Jag ser på bergen – de skälver och alla höjder skakar. Jag ser – det bördiga landet har blivit öken. (Jer. 4:23, 26). Så vad skall kyrkan säga? Jo, att vår egoism och överdrivna konsumtion är synd. En synd mot Gud som skapat jorden och bett oss att förvalta den. En synd mot våra lidande bröder och systrar i tredje världen som lider mest av alla på grund av vår överexploatering. Och sist men inte minst en synd mot oss själva, eftersom dyrkan av det materiella för oss bort från Gud.

Det här får också konsekvenser för vår livsstil, och då blir det svårare. För det handlar om att leva lite enklare, nöja sig med mindre och dela med sig av det vi har till dem som inte har. Det som vi i Finland kan göra är förstås en droppe i havet eftersom vi står för någon promille av världens utsläpp. Men det undantar oss inte från vårt ansvar. Om vi vänligt men bestämt tar avstånd från tonåringens standardfras; ”Men alla andra får ju”, så skall vi inte gömma oss själva bakom samma dimridå när det handlar om klimatet och miljön. För ytterst gäller att jorden är Herrens och allt den rymmer (1 Kor. 10:26).

Vi löser heller ingenting genom skuldbeläggande av andra. Det bästa sättet är att börja med sig själv. Vi är inte ansvariga för andras val, men har däremot ett ansvar för hur vi förvaltar det liv och den jord Gud gett oss. Den pågående fastetiden ger en utmärkt möjlighet att utgående från de egna förutsättningarna avstå från något. Dra ned 10 % på bilåkande, flyg och konsumtion, beroende på hur livssituationen ser ut. Det märks knappast, men om alla gör det så blir det en miljögärning och samtidigt en gudstjänst som heter duga.