Det stift du gav oss …

När Borgå stift inledde sin verksamhet 1 december 1923 gick en dröm i uppfyllelse. Det svenska kyrkliga livet i Finland fick ett eget hemvist och gavs yttre ramar som garanterade dess identitet. Mycket vatten har flutit i Borgå å sedan dess och ibland har stormar och snålblåst gjort tillvaron obekväm, men stiftet har bestått.

Borgå stift är en udda konstruktion. Det är ett av de få (om inte rent av det enda) stift i hela världen som bildats på språklig grund. Geografiskt sträcker det sig från Eckerös rödgranitklippor i väster till Östnylands bördiga jordbruksmarker i öster. I söder kysser Östersjön Hangö udd och i norr utgör Karleby den sista utposten.

Stiftet är en smältdegel för olika fromhetstraditioner. Här finns väckelsekristna och folkkyrkokristna. Vi har tagit intryck från frikyrklighet och karismatisk förtätad andlighet. Vi är i kyrkligt avseende både hängivna och likgiltiga, engagerade och ointresserade.

Men det är detta stift vår Herre har gett oss och här samlas vi till gudstjänster och möten, till andakt och meditation. Vi möts i våra kyrkor för att tacka Gud och glädjas över livets under, konfirmera de ungas tro och lämna våra kära avlidna i Guds barmhärtiga händer. 

För den som vuxit upp i en bestämd miljö kan andra traditioner verka både främmande och till och med frånstötande. Jag minns min egen resa som ung präst. Med den österbottniska väckelsefromheten – och säkert en del fördomar – i bagaget kom jag till Östnyland, och märkte att det under ytan fanns en hel del tro och ett uppriktigt sökande efter Gud.

Där och då öppnades mina ögon och jag såg en kärlek till kyrkan och en tro som levde sitt stilla liv i djupet av den östnyländska folksjälen. Och det är väl så det både skall och måste vara. Om nu Gud skapat oss som unika individer med ett alldeles eget DNA så måste väl i konsekvensens namn också vårt andliga DNA få se lite olika ut. En tilltalas av väckelsens förtätade och personliga tilltal om vikten av omvändelse och aktiv tjänst i Guds rike. Någon annan hämtar år efter år kraft ur kyrkoherdens välartikulerade och logiskt uppbyggda predikan i gudstjänsten. Andra söker sig till retreatens tystnad och erfar hur Gud är oändligt nära i den ordlösa samvaron med andra. På stigar och vägar runt om i vårt stift, drar då och då en skara pilgrimer fram, delar naturens skönhet och stannar med jämna mellanrum för tidebön och reflektion inför naturens under och evighetens mysterium.

Vi människor är begränsade och den begränsningen kommer ofta till synes i våra svårigheter att fördra och tolerera andras vägval och tro. Detta trots allt vårt prat om tolerans och vidsynthet. Tyvärr tar toleransen alltför ofta slut där den egna andliga bekvämlighetszonen upphör.

Gud har tack och lov inte de här begränsningarna. Hans famn är öppen för alla som söker honom och han visar inte bort någon enda av oss. Vårt stift är brokigt och de andliga traditionerna spretar åt många håll. Men det är det här stiftet Gud gav oss och här får vi tillsammans be, lovsjunga och söka den Gud som är allt i alla och som sände sin Son till oss.