Vem behöver gudstjänsten?

Gudstjänststatistiken går sakta nedåt och en vanlig söndag gapar en hel del bänkar tomma i många av våra kyrkor. Det finns plats för fler. I samma andetag bör dock sägas att gudstjänsterna fortfarande samlar flera människor än söndagens idrottsevenemang. Så visst finns det potential.

Men det finns plats för fler och de tomma bänkarna ger anledning till eftertanke. Vad berättar de? Jag är övertygad om att de tomma kyrkbänkarna säger mera om oss som kyrkans medlemmar än om gudstjänsten. Det finns naturligtvis både bättre och sämre motiveringar till att inte gå i mässan. De flesta är bekanta från förr. Gudstjänsten är tråkig. Den passar inte in i våra morgonrutiner. Den har överlevt sig själv. Musiken är otidsenlig och talar inte till nutidsmänniskan.

De flesta argument bottnar i en märklig syn på gudstjänsten. Som om den tävlade i samma kategori som all världens konserter, underhållningsprogram eller TV-shower. Gudstjänsten kan aldrig tävla med dessa. Och den dag den gör det har den förlorat det sista av sin själ.

Senaste söndag deltog jag i gudstjänsten i min barndoms kyrka. En helt vanlig gudstjänst med två helt vanliga präster, kantor och en kör. Det var enkelt men djupt, stilla men ändå med glädje och engagemang. Osökt gick tankarna till Jakobs ord i 1 Mos. 28:17: ”… det måste vara Guds boning, här är himlens port.”.

Gudstjänsten är ett möte med Gud och medmänniskor. Den är platsen för lovsång och tillbedjan, för förbön för alla lidande, sjuka och utsatta i Guds värld. Kan det mötet vara tråkigt? Och när blev våra söndagsmorgonrutiner så viktiga att vi hellre stannar hemma istället för att ta emot Kristus själv i bröd och vin? När har det blivit otidsenligt att tillbe och lovsjunga Gud, låt vara att Laudamus har åtskilliga hundra år på nacken? Och varför blev vi så bekväma att vi hellre väljer soffan framom att bära fram världens nöd, naturkatastrofer och alla miljoner lidande människor i förbön inför Gud.

Talar de tomma bänkarna om ett folk som riskerar att tappa sin Gud och som sakta men säkert börjar söka andra gudar? Talar de om människor som har allt, men ändå är fattiga i anden? Människor vilkas själar lever i exil, men som har glömt var de hör hemma. Människor som likt Robert i musikalen Kristina från Dufvemåla, ger sig i väg för att söka lyckan och rikedomen, men som till slut kanske upptäcker att ”guldet blev till sand”. Det är om detta jag skriver. Lågmält men samtidigt vädjande. Jag tror nämligen att det folk som tappar kontakten till sin Gud och det heliga, också tappar mycket annat på vägen.

Det varnas ibland för vanekristendomen. Den varningen ger jag inte mycket för. Däremot ställer jag mig mera frågande inför andra ”kristendomar” som bygger på upplevelser, personfixering, konstlade engagemang och hypade tecken och under. De blir oftast bara en ljudande malm och en skrällande cymbal.

Vanekristendomen är bra för det finns både bra och dåliga vanor. En sådan god vana är tveklöst vanan att gå i gudstjänsten. Och till syvende och sist så är det inte gudstjänsten som behöver oss utan vi som behöver gudstjänsten. Tänk att för åtminstone en timme i veckan stänga ute världen och vila i tillbedjan inför Gud. Låta själen komma ifatt den stressade kroppen och bara omslutas av Guds heliga närvaro och ta emot det nya livet självt i bröd och vin. Gudstjänsten är en underskattad resurs i vår lutherska kyrka.

På söndag ges en ny möjlighet att fira mässa, tillsammans och inför Gud.