Tala tro

Jag reste aldrig ut till något missionsfält, men istället har missionen landat hemma hos mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Den stora flyktingvågen hösten 2015 har förändrat vårt samhälle. Detsamma kan sägas om våra kyrkor. Vi fick inte bara ett mera multireligiöst och mångkulturellt Finland, vi fick också en ny andlig verklighet. Till en början öppnade flyktingströmmarna både kyrkors dörrar och människors hjärtan. Men det stannade inte där. Hundratals muslimer har konverterat till den kristna tron och deltar i både frikyrkliga och lutherska församlingars gudstjänster. Gud gör någonting i vårt land och med oss.

Jag har under de två senaste åren fått vara en liten bit i det andliga pussel som Gud tycks bygga just nu. Jag ser ännu inte hela bilden, men den blir tydligare och tydligare månad efter månad. Med jämna mellanrum sitter jag tillsammans med en av prästerna i församlingen med en grupp nyfinländare, bland dem unga män i 25-årsåldern med svällande armar och tatueringar. Nej, jag talar inte om gymmets café. Jag möter dem i ”Sunday School” dit de kommer varannan söndag eftermiddag för att lära sig vad kristen tro är. De vill veta mera om Gud och Jesus, om himmel och helvete, frälsning och förlåtelse, fasta och kyrkoår. Ja, allt mellan himmel och jord.

Det går utmärkt bra att prata tro med dem, för de verkar inte alls vara utrustade med de andliga spärrar som vi finländare slår på så fort vi hör ordet Gud. Och jag avundas deras nyfikenhet. Här finns ingen andlig beröringsskräck och pinsamhetsfaktorn är närmast obefintlig.

Det är också lätt att röras till tårar när en ung afghansk man inser vad förlåtelse är, och att han inte behöver göra rätt för sig, varken för Gud eller människor. Det Jesus gjort räcker och befriar från hederskulturens bojor och de uttalade kraven på att göra goda gärningar för att nå paradiset.

Samtidigt frågar jag mig om vi finländare har tappat någonting väsentligt. Vi har vuxit upp i ett samhälle präglat av kristna värderingar och en kristet-humanistisk kultur. Men när slöt vi vårt hjärta så hårt att vi tappade kontakten till Gud? Varför blev bönerna kortare och mindre regelbundna? Och varför blev vi så förförda och förblindade av Mammon, att vi förlorade förmågan att se den andliga dimensionen i tillvaron? Vad hände när vi förlorade vår förmåga att prata om de djupa existentiella frågorna, utan att ängsligt titta till höger och vänster för att inregistrera eventuella fördomar eller negativa attityder?

Vi är experter på datorer och mobiltelefoner, vi installerar appar och för utvecklingssamtal, planerar vidlyftiga processer och drar upp strategier för framtiden. Vi njuter av kultur och litteratur. Men många av oss verkar vara noviser i tron, och har från och till så förtvivlat svårt att tala om Gud och allt det där som finns där under ytan. Detta trots att det är ”i honom vi lever, rör oss och finns till”.

För mina nyfinländska vänner i ”Sunday School” flyter talet om Gud och Kristus rätt naturligt. Och att skiljas utan att be tillsammans för uteblivna uppehållstillstånd, kamrater och nära och kära finns inte på kartan. De vet inte så mycket och skulle helt säkert ha svårigheter att klara av Migris ”kristendomstest” för konvertiter. Men deras längtan och nyfikenhet ger frimodighet att prata om Gud.

Vi som många gånger tappat vår andliga läskunnighet och tar så mycket för givet kan gärna öva oss i att se på livet och tron med flyktingens ögon. Det ger nya perspektiv och en vidgad blick.