Det frågade ingen

Vi biskopskandidater förväntas svara på en hel del frågor. TV, radio och tidningar är intresserade av vad vi anser om de mest skilda ämnen. Elektorerna försöker bilda sig en uppfattning om oss och är nyfikna på vår teologi och våra visioner för Borgå stift och kyrkan.

Men ju närmare valet vi kommer, desto mera fundersam har jag blivit över att en del frågor lyser med sin frånvaro. Jag förstår att ämbetsfrågan och samkönade äktenskap engagerar därför att det finns så tydliga motsättningar inom kyrkan. Och visst har vi skäl att berätta varför vi ställer upp och vad vi vill arbeta för. Församlingsmedlemmar och de elektorer som väljer har givetvis rätt att veta var vi står.

Men varför har så få vågat gå på djupet och fråga om tron och tvivlen, bönen och gudstjänsten? Nästan ingen har heller varit intresserad av att borra lite djupare i kyrkans roll i dagens samhälle. Hur skall vi förverkliga missionsbefallningen att gå ut och göra alla folk till lärjungar.

Och varför har vi så förfärligt svårt att föra ned diskussionen på det personliga planet? Vad betyder tron och bönen för dig? Vad är det som bär dig i din tro och hur ser din Gudsbild ut? Har livet rämnat någon gång och du stod där naken och utblottad? Vad betydde Gud och tron för dig då, när allt hade gått i kras? Och vad säger du till de tusentals människor i vårt samhälle som i dag kämpar och lever i dessa smärtpunkter?

Ja man kunde fylla på listan med frågor som; Hur skall kyrkan hjälpa människor att finna en tro i vår postsekulära tid? Det råder ju inte direkt brist på andlighet. Folk yogar och går i terapier av de mest skilda slag. Det är mindfullness och avslappningsövningar. Man lär sig andas rätt för att finna en inre harmoni. Vad säger och gör kyrkan i den här situationen? Vågar vi, likt Paulus i Aten, gå ut på torget och lyssna in den andlighet som finns och samtidigt frimodigt berätta om den okända Guden, som kom till vår jord en kall vinternatt i Betlehem. Eller sitter vi kvar i vår bubbla och funderar på varför ingen verkar vara intresserad av vår fina produkt?

Och ingen har heller ställt frågan om vårt ansvar för tredje världens barn, de som går hungriga till sängs och saknar det mesta av vår välfärd. Är de betjänta av våra diskussioner och facebookdebatter? 

Luther karakteriserar människans huvudsynd med det latinska uttrycket ”incurvatus in se” (inkrökt i sig själv). Är det måhända här som skon klämmer i vår västerländska, ekonomiskt välmående kristenhet? Är vi så inkrökta i oss själva att vi inte ser varken de stora perspektiven eller livets djupdimensioner, än mindre våra medmänniskor som lider runt om i världen. Och hur skall vi förmås lyfta blicken och få lite mera perspektiv?

Är det nu dags att vidga perspektivet! Försöka se människan, se världen och se och ta den Gud som gav oss uppdraget att vara Kristi kropp på jorden på allvar. Vi behöver en vidgad blick, för kyrkans skull, för livets skull och framförallt för vår egen skull.