Allt vad ni gjort mot en av dessa mina äldsta

Ett samhälles moral mäts rätt långt i hur man behandlar barn och äldre. Mot den bakgrunden är de senaste veckornas avslöjanden om uppenbara brister i behandlingen av äldre på olika vårdhem avslöjande.

Det är naturligtvis inte kyrkans primära uppgift att kritisera kommuners upphandling och privata vårdbolags skötsel av sina uppgifter. Det är inte heller min avsikt. Men när människor far illa och när människovärdet trampas under fötterna kan kyrkan inte tiga.

Kyrkan är inte partipolitisk, men den har ett tydligt profetiskt-politiskt ansvar att tala för de svaga och utsatta. Den kan inte tiga när människor lider utan måste avslöja orättfärdiga strukturer och som i de aktuella fallen, klart säga att den girighet som många aktörer inom sektorn visar prov på, helt enkelt är synd. För det är just vad det är om vi använder en klassisk kristen vokabulär.

Genom klara ställningstaganden i samhälleliga frågor går kyrkan också i samma fotspår som Gamla testamentets profeter. De tog gång efter annan ställning mot girighet, orättvisor, samtidigt som de tog parti för flyktingar, fattiga, änkor och åsidosatta. Synnerligen tankeväckande är att deras kritik inte enbart handlade om ett socialt program. Den emanerade ur en djup, andlig fromhet. Den Gud som skapat människan hade därmed också gett henne ett ansvar för både skapelsen och medmänniskorna. Den sociala kritiken av samhällets missförhållanden var djupt rotad och förankrad i tron på Gud.

Vår tid behöver också sina profeter och profetiska röster som irriterar och utmanar beslutsfattare när det gått snett. Men i samma andetag som detta sägs, bör vi också vara medvetna om att vår uppgift inte enbart är att stämma in i kören av dem som kritiserar kommuners upphandling och privata vårdbolags missar i vårdrutinerna. Det bör också sägas klart ut att många kommuner och bolag sköter väl om de gamla, något jag med tacksamhet noterade under de sista åren min far levde.

För en kyrka som vill vara sitt uppdrag troget, handlar all samhällskritik om hur vi tillsammans skall kunna leva upp till grundpelaren i kristen tro, det dubbla kärleksbudet; Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.

Det här budet utgör en etisk, helig treenighet som binder samman himmel och jord, kollektiv och individ och påminner oss om vårt ansvar inför himmelens Gud. Det dubbla kärleksbudet sätter ribban högt, så högt att ingen av oss med bevarad trovärdighet kan säga att vi uppfyller det. Ändå är det ett ideal som vi får ha som riktmärke och inspirationskälla.

Om vi utsätter våra gamla för vanvård så är det inte bara ett brott mot de gamla, som förtjänat något mycket bättre. Det är också ett brott mot Gud själv. Det kan ibland gå fel när man travesterar bibelord, men jag tar risken i det i det här fallet. Vad helst ni har gjort mot en av dessa mina äldsta, det har ni gjort mot mig.

Det är definitivt dags att sätta ribban högre i omsorgen om dem som under ett långt – och ofta fattigt och strävsamt liv – byggt upp vårt land. De är värda något bättre! För sin egen och för Guds skull. Jag instämmer därför i Uleåborgsbiskopen Jukka Keskitalos slutsats i sin blogg att det nu är dags för en värdediskussion. När vårt samhälles värdegrund har byggts upp på en kristen människosyn, så kan kyrkan inte tiga när tanken på varje människas omätbara värde hotas.