Vem behöver gudstjänsten?

Gudstjänststatistiken går sakta nedåt och en vanlig söndag gapar en hel del bänkar tomma i många av våra kyrkor. Det finns plats för fler. I samma andetag bör dock sägas att gudstjänsterna fortfarande samlar flera människor än söndagens idrottsevenemang. Så visst finns det potential.

Men det finns plats för fler och de tomma bänkarna ger anledning till eftertanke. Vad berättar de? Jag är övertygad om att de tomma kyrkbänkarna säger mera om oss som kyrkans medlemmar än om gudstjänsten. Det finns naturligtvis både bättre och sämre motiveringar till att inte gå i mässan. De flesta är bekanta från förr. Gudstjänsten är tråkig. Den passar inte in i våra morgonrutiner. Den har överlevt sig själv. Musiken är otidsenlig och talar inte till nutidsmänniskan.

De flesta argument bottnar i en märklig syn på gudstjänsten. Som om den tävlade i samma kategori som all världens konserter, underhållningsprogram eller TV-shower. Gudstjänsten kan aldrig tävla med dessa. Och den dag den gör det har den förlorat det sista av sin själ.

Senaste söndag deltog jag i gudstjänsten i min barndoms kyrka. En helt vanlig gudstjänst med två helt vanliga präster, kantor och en kör. Det var enkelt men djupt, stilla men ändå med glädje och engagemang. Osökt gick tankarna till Jakobs ord i 1 Mos. 28:17: ”… det måste vara Guds boning, här är himlens port.”.

Gudstjänsten är ett möte med Gud och medmänniskor. Den är platsen för lovsång och tillbedjan, för förbön för alla lidande, sjuka och utsatta i Guds värld. Kan det mötet vara tråkigt? Och när blev våra söndagsmorgonrutiner så viktiga att vi hellre stannar hemma istället för att ta emot Kristus själv i bröd och vin? När har det blivit otidsenligt att tillbe och lovsjunga Gud, låt vara att Laudamus har åtskilliga hundra år på nacken? Och varför blev vi så bekväma att vi hellre väljer soffan framom att bära fram världens nöd, naturkatastrofer och alla miljoner lidande människor i förbön inför Gud.

Talar de tomma bänkarna om ett folk som riskerar att tappa sin Gud och som sakta men säkert börjar söka andra gudar? Talar de om människor som har allt, men ändå är fattiga i anden? Människor vilkas själar lever i exil, men som har glömt var de hör hemma. Människor som likt Robert i musikalen Kristina från Dufvemåla, ger sig i väg för att söka lyckan och rikedomen, men som till slut kanske upptäcker att ”guldet blev till sand”. Det är om detta jag skriver. Lågmält men samtidigt vädjande. Jag tror nämligen att det folk som tappar kontakten till sin Gud och det heliga, också tappar mycket annat på vägen.

Det varnas ibland för vanekristendomen. Den varningen ger jag inte mycket för. Däremot ställer jag mig mera frågande inför andra ”kristendomar” som bygger på upplevelser, personfixering, konstlade engagemang och hypade tecken och under. De blir oftast bara en ljudande malm och en skrällande cymbal.

Vanekristendomen är bra för det finns både bra och dåliga vanor. En sådan god vana är tveklöst vanan att gå i gudstjänsten. Och till syvende och sist så är det inte gudstjänsten som behöver oss utan vi som behöver gudstjänsten. Tänk att för åtminstone en timme i veckan stänga ute världen och vila i tillbedjan inför Gud. Låta själen komma ifatt den stressade kroppen och bara omslutas av Guds heliga närvaro och ta emot det nya livet självt i bröd och vin. Gudstjänsten är en underskattad resurs i vår lutherska kyrka.

På söndag ges en ny möjlighet att fira mässa, tillsammans och inför Gud.

Tala tro

Jag reste aldrig ut till något missionsfält, men istället har missionen landat hemma hos mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Den stora flyktingvågen hösten 2015 har förändrat vårt samhälle. Detsamma kan sägas om våra kyrkor. Vi fick inte bara ett mera multireligiöst och mångkulturellt Finland, vi fick också en ny andlig verklighet. Till en början öppnade flyktingströmmarna både kyrkors dörrar och människors hjärtan. Men det stannade inte där. Hundratals muslimer har konverterat till den kristna tron och deltar i både frikyrkliga och lutherska församlingars gudstjänster. Gud gör någonting i vårt land och med oss.

Jag har under de två senaste åren fått vara en liten bit i det andliga pussel som Gud tycks bygga just nu. Jag ser ännu inte hela bilden, men den blir tydligare och tydligare månad efter månad. Med jämna mellanrum sitter jag tillsammans med en av prästerna i församlingen med en grupp nyfinländare, bland dem unga män i 25-årsåldern med svällande armar och tatueringar. Nej, jag talar inte om gymmets café. Jag möter dem i ”Sunday School” dit de kommer varannan söndag eftermiddag för att lära sig vad kristen tro är. De vill veta mera om Gud och Jesus, om himmel och helvete, frälsning och förlåtelse, fasta och kyrkoår. Ja, allt mellan himmel och jord.

Det går utmärkt bra att prata tro med dem, för de verkar inte alls vara utrustade med de andliga spärrar som vi finländare slår på så fort vi hör ordet Gud. Och jag avundas deras nyfikenhet. Här finns ingen andlig beröringsskräck och pinsamhetsfaktorn är närmast obefintlig.

Det är också lätt att röras till tårar när en ung afghansk man inser vad förlåtelse är, och att han inte behöver göra rätt för sig, varken för Gud eller människor. Det Jesus gjort räcker och befriar från hederskulturens bojor och de uttalade kraven på att göra goda gärningar för att nå paradiset.

Samtidigt frågar jag mig om vi finländare har tappat någonting väsentligt. Vi har vuxit upp i ett samhälle präglat av kristna värderingar och en kristet-humanistisk kultur. Men när slöt vi vårt hjärta så hårt att vi tappade kontakten till Gud? Varför blev bönerna kortare och mindre regelbundna? Och varför blev vi så förförda och förblindade av Mammon, att vi förlorade förmågan att se den andliga dimensionen i tillvaron? Vad hände när vi förlorade vår förmåga att prata om de djupa existentiella frågorna, utan att ängsligt titta till höger och vänster för att inregistrera eventuella fördomar eller negativa attityder?

Vi är experter på datorer och mobiltelefoner, vi installerar appar och för utvecklingssamtal, planerar vidlyftiga processer och drar upp strategier för framtiden. Vi njuter av kultur och litteratur. Men många av oss verkar vara noviser i tron, och har från och till så förtvivlat svårt att tala om Gud och allt det där som finns där under ytan. Detta trots att det är ”i honom vi lever, rör oss och finns till”.

För mina nyfinländska vänner i ”Sunday School” flyter talet om Gud och Kristus rätt naturligt. Och att skiljas utan att be tillsammans för uteblivna uppehållstillstånd, kamrater och nära och kära finns inte på kartan. De vet inte så mycket och skulle helt säkert ha svårigheter att klara av Migris ”kristendomstest” för konvertiter. Men deras längtan och nyfikenhet ger frimodighet att prata om Gud.

Vi som många gånger tappat vår andliga läskunnighet och tar så mycket för givet kan gärna öva oss i att se på livet och tron med flyktingens ögon. Det ger nya perspektiv och en vidgad blick.

Under ytan

För ett par år sedan besökte jag Ravenna i Italien. Staden är berömd för sina kyrkor och gravkapell, många av dem vackert dekorerade invändigt med mosaiker från golv till tak. Mosaikerna i basilikan San Vitale och i Galla Placidias gravmausoleum tar bokstavligen andan ur betraktaren. Det känns som om himlen landat på jorden och det gudomliga tagit mänsklig gestalt.
I den bysantinska kyrkoarkitekturen och -konsten finns ett inneboende förhållande mellan det inre och det yttre som manar till eftertanke. Till det yttre var Ravennas kyrkor, liksom många andra bysantinska kyrkor, rätt modesta. Enkla tegelbyggnader utan desto mera vidlyftiga yttre utsmyckningar. Men när besökaren stiger in i byggnaderna öppnas en värld av färg, harmoni och skönhet utan like.

Den bakomliggande teologiska tanken handlar om skillnaden mellan kropp och själ, mellan det yttre och det inre. En till det yttre anspråkslös kyrka kan härbärgera ovärderliga konstskatter och en gränslös skönhet. På samma sätt är det med oss människor. Det är inte den yttre skönheten och kroppen som är A och O. Det viktiga är människans inre och den kärlek, vishet och andliga mognad som växer där.

Det är ett bekant faktum att en bräcklig människa kan härbärgera oceaner av andlig vishet och livsmod, medan en på gymmet topptrimmad atletisk kropp kan omsluta en svältfödd själ. Det här ser vi dagligen exempel på om vi jämför innehållet i intervjuer med människor som luttrats vid livets smärtpunkter med den ytlighet, och det oftast totalt meningslösa pladder, som präglar dokusåpor som Big Brother och Paradise hotel.

Ytligheten är vår tids förbannelse och den smyger också innanför vårt eget skinn och in i kyrkan. När vi diskuterar kyrkans framtida utmaningar talar vi mycket om fastigheter, ekonomi och tjänster. Och visst bör den diskussionen föras för allt kan inte fortsätta som förr. Men kyrkan är primärt inte fastighetsförvaltare, ekonomiska aktör eller ens samhällsdebattör.

Kyrkan är Kristi kropp. Bekännelseskrifterna definierar den som de heligas gemenskap, och då blir frågan om det yttre och inre inte bara intressant utan närmast livsavgörande. Finns det ett inre andligt liv som fängslar likt mosaikerna i Ravenna? Känner de som kommer, intuitivt likt besökaren i San Vitale, att här är himmelens port och här bor Gud själv? Finns det en andlighet som bär mitt eget lilla jag när jag varken vet ut eller in och tvivlen, frågorna och sorgen plågar mig?

Det är ingen tillfällighet att den överlägset största orsaken till att människor lämnar kyrkan är att tron inte betyder någonting för dem. Om det sedan är människorna som har lämnat kyrkan eller kyrkan som har lämnat människorna är svårt att säga. Det kan vara fråga om både och. Kanske något att reflektera över för kyrkligt anställda och förtroendevalda.

Ett torde vara rätt säkert. Och det är att ytlighetens evangelium sällan mättar själens törst. Det ger förströelse för stunden men lämnar oftast bara tomhet och en gnagande oro efter sig.

Den som däremot stiger in i den verklighet som formas av Kristi evangelium upptäcker ofta en dimension som överträffar det mesta. Det är som att stiga in i San Vitale och förundrat stanna upp inför mosaikerna. Orden räcker inte till men man anar den verklighet som Tomas Tranströmer beskriver i dikten romanska bågar; Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Det frågade ingen

Vi biskopskandidater förväntas svara på en hel del frågor. TV, radio och tidningar är intresserade av vad vi anser om de mest skilda ämnen. Elektorerna försöker bilda sig en uppfattning om oss och är nyfikna på vår teologi och våra visioner för Borgå stift och kyrkan.

Men ju närmare valet vi kommer, desto mera fundersam har jag blivit över att en del frågor lyser med sin frånvaro. Jag förstår att ämbetsfrågan och samkönade äktenskap engagerar därför att det finns så tydliga motsättningar inom kyrkan. Och visst har vi skäl att berätta varför vi ställer upp och vad vi vill arbeta för. Församlingsmedlemmar och de elektorer som väljer har givetvis rätt att veta var vi står.

Men varför har så få vågat gå på djupet och fråga om tron och tvivlen, bönen och gudstjänsten? Nästan ingen har heller varit intresserad av att borra lite djupare i kyrkans roll i dagens samhälle. Hur skall vi förverkliga missionsbefallningen att gå ut och göra alla folk till lärjungar.

Och varför har vi så förfärligt svårt att föra ned diskussionen på det personliga planet? Vad betyder tron och bönen för dig? Vad är det som bär dig i din tro och hur ser din Gudsbild ut? Har livet rämnat någon gång och du stod där naken och utblottad? Vad betydde Gud och tron för dig då, när allt hade gått i kras? Och vad säger du till de tusentals människor i vårt samhälle som i dag kämpar och lever i dessa smärtpunkter?

Ja man kunde fylla på listan med frågor som; Hur skall kyrkan hjälpa människor att finna en tro i vår postsekulära tid? Det råder ju inte direkt brist på andlighet. Folk yogar och går i terapier av de mest skilda slag. Det är mindfullness och avslappningsövningar. Man lär sig andas rätt för att finna en inre harmoni. Vad säger och gör kyrkan i den här situationen? Vågar vi, likt Paulus i Aten, gå ut på torget och lyssna in den andlighet som finns och samtidigt frimodigt berätta om den okända Guden, som kom till vår jord en kall vinternatt i Betlehem. Eller sitter vi kvar i vår bubbla och funderar på varför ingen verkar vara intresserad av vår fina produkt?

Och ingen har heller ställt frågan om vårt ansvar för tredje världens barn, de som går hungriga till sängs och saknar det mesta av vår välfärd. Är de betjänta av våra diskussioner och facebookdebatter? 

Luther karakteriserar människans huvudsynd med det latinska uttrycket ”incurvatus in se” (inkrökt i sig själv). Är det måhända här som skon klämmer i vår västerländska, ekonomiskt välmående kristenhet? Är vi så inkrökta i oss själva att vi inte ser varken de stora perspektiven eller livets djupdimensioner, än mindre våra medmänniskor som lider runt om i världen. Och hur skall vi förmås lyfta blicken och få lite mera perspektiv?

Är det nu dags att vidga perspektivet! Försöka se människan, se världen och se och ta den Gud som gav oss uppdraget att vara Kristi kropp på jorden på allvar. Vi behöver en vidgad blick, för kyrkans skull, för livets skull och framförallt för vår egen skull.

Allt vad ni gjort mot en av dessa mina äldsta

Ett samhälles moral mäts rätt långt i hur man behandlar barn och äldre. Mot den bakgrunden är de senaste veckornas avslöjanden om uppenbara brister i behandlingen av äldre på olika vårdhem avslöjande.

Det är naturligtvis inte kyrkans primära uppgift att kritisera kommuners upphandling och privata vårdbolags skötsel av sina uppgifter. Det är inte heller min avsikt. Men när människor far illa och när människovärdet trampas under fötterna kan kyrkan inte tiga.

Kyrkan är inte partipolitisk, men den har ett tydligt profetiskt-politiskt ansvar att tala för de svaga och utsatta. Den kan inte tiga när människor lider utan måste avslöja orättfärdiga strukturer och som i de aktuella fallen, klart säga att den girighet som många aktörer inom sektorn visar prov på, helt enkelt är synd. För det är just vad det är om vi använder en klassisk kristen vokabulär.

Genom klara ställningstaganden i samhälleliga frågor går kyrkan också i samma fotspår som Gamla testamentets profeter. De tog gång efter annan ställning mot girighet, orättvisor, samtidigt som de tog parti för flyktingar, fattiga, änkor och åsidosatta. Synnerligen tankeväckande är att deras kritik inte enbart handlade om ett socialt program. Den emanerade ur en djup, andlig fromhet. Den Gud som skapat människan hade därmed också gett henne ett ansvar för både skapelsen och medmänniskorna. Den sociala kritiken av samhällets missförhållanden var djupt rotad och förankrad i tron på Gud.

Vår tid behöver också sina profeter och profetiska röster som irriterar och utmanar beslutsfattare när det gått snett. Men i samma andetag som detta sägs, bör vi också vara medvetna om att vår uppgift inte enbart är att stämma in i kören av dem som kritiserar kommuners upphandling och privata vårdbolags missar i vårdrutinerna. Det bör också sägas klart ut att många kommuner och bolag sköter väl om de gamla, något jag med tacksamhet noterade under de sista åren min far levde.

För en kyrka som vill vara sitt uppdrag troget, handlar all samhällskritik om hur vi tillsammans skall kunna leva upp till grundpelaren i kristen tro, det dubbla kärleksbudet; Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.

Det här budet utgör en etisk, helig treenighet som binder samman himmel och jord, kollektiv och individ och påminner oss om vårt ansvar inför himmelens Gud. Det dubbla kärleksbudet sätter ribban högt, så högt att ingen av oss med bevarad trovärdighet kan säga att vi uppfyller det. Ändå är det ett ideal som vi får ha som riktmärke och inspirationskälla.

Om vi utsätter våra gamla för vanvård så är det inte bara ett brott mot de gamla, som förtjänat något mycket bättre. Det är också ett brott mot Gud själv. Det kan ibland gå fel när man travesterar bibelord, men jag tar risken i det i det här fallet. Vad helst ni har gjort mot en av dessa mina äldsta, det har ni gjort mot mig.

Det är definitivt dags att sätta ribban högre i omsorgen om dem som under ett långt – och ofta fattigt och strävsamt liv – byggt upp vårt land. De är värda något bättre! För sin egen och för Guds skull. Jag instämmer därför i Uleåborgsbiskopen Jukka Keskitalos slutsats i sin blogg att det nu är dags för en värdediskussion. När vårt samhälles värdegrund har byggts upp på en kristen människosyn, så kan kyrkan inte tiga när tanken på varje människas omätbara värde hotas.