De som ingen ser

Hon tar på sig kappan startar bilen och kör de tio kilometrarna varannan vecka. När hon kommer fram väntar lådvis med kläder som sorteras, hängs upp på loppisets galgar och säljs för en spottstyver. Hon kokar kaffe, står i kassan och byter ett vänligt ord med både nyfinländare och andra som handlar. Så har hon gjort i många år nu. Ingen kilometerersättning eller några arvoden. En middag en gång i året som tack för insatsen räcker. Men det är inte för pengarna hon gör det. Eller förresten, till viss del är det så. När året gått till ända har hon och de tiotals andra sålt prylar för 160 000 euro. Medel som går till missionen och diakonin i den egna församlingen.

Hennes kollega knäpper varje kväll sina knotiga händer. Talar varmt och vant med vår Herre om barnen och barnbarnen, ber om beskydd och välsignelse. Motar den där obestämbara känslan i bröstet när hon tänker på barnbarnen som inte går i söndagsskola och inte fått lära sig be aftonbön. Hur blev det så här? Nå vår Herre ser dem så hon pratar med honom om både barnbarnen och klumpen i bröstet och lämnar allt i Guds händer.

Jag sitter med en grupp ungdomar på Ungdomens kyrkodagar.  De diskuterar intensivt om det är möjligt att rucka på parokialprincipen, att man är medlem i den församling på vars område man bor. De oroas för hur lätt det är att tappa kontakten till sin egen församling då man flyttar eller börjar studera.  Diskussionen gör mig glad och ger framtidstro. Det finns de som bryr sig när jag inte längre är med …

Kyrkan har många ansikten och det finns sidor av den som vi inte ser ifall vi inte anstränger oss och breddar perspektivet bortom tidningarnas rubriker och de heta debatterna på sociala medier. Men de är många. De som vi inte alltid ser. De som arbetar, ber, tar ansvar, lyssnar, torkar tårar och besöker ensamma och sjuka.

Kyrkan är mera än ärkebiskopens och biskopars ställningstagande. Kyrkan är mera än braskande rubriker i dagspressen och syrliga kommentarer i flödet på Facebook. Nu har jag ingenting emot ärkebiskopar, biskopar, media och diskussioner på Facebook.Ibland är det dock hälsosamt att vidga perspektivet, för om vår uppfattning om kyrkan styrs av enbart den bild som media ger så missar vi en del.

Kyrkan är människor av kött och blod. Kyrkan är de babusjkor som i det kommunistiska Sovjet trotsade kommunistideologin, hämtade vigt vatten, och i hemlighet döpte sina barnbarn för att de skulle få del av Guds välsignelse. Kyrkan är de som – trots att de inte är ense med sin präst i alla frågor – troget ber för sin församling och herde för att Guds rike på jorden är större än våra teologiska meningsskiljaktigheter. Kyrkan är de som inte värderar sitt medlemskap enbart utgående från någon enskilds prästs åsiktsyttring, utan inser att det handlar om större ting.

Gamla Testamentet talar om de stilla i landet. De stilla finns fortfarande mitt ibland oss. De som ogärna skriver några insändare eller frenetiskt försöker övertyga andra om sina åsikters förträfflighet i sociala medier. De som troget kommer till gudstjänsten söndag efter söndag, trots att media föraktfullt talar om några gamla gubbar och gummor som sitter i bänkarna. Kyrkan är alla de som ber för sina nära och kära, för barn och barnbarn, för biskopar och prelater. De som inte låter sig dras ned av missmod och debatter utan ser och i hjärtat känner den Gud som skapade oss, sände oss sin Son och ger oss sin Ande som lyser upp vårt inre och vägleder oss.

Så länge dessa finns så finns det hopp. Och skulle flera av oss låta oss inspireras av deras stilla tro, uthållighet och kärlek till himmelens Gud så tror jag att både vår värld och vår kyrka skulle se rätt annorlunda ut.