Att älska ofullkomligheten


Det är lätt att förälska sig i det sköna och vackra och trollbindas av karismatiska personligheter och människor som sticker ut på ett positivt sätt. Men vem älskar det ofullkomliga och söndriga? Vem ser potentialen i det sköra och svaga?

Den här bloggen är en lovsång till ofullkomligheten. En hyllning till den kyrka som representerar Gud på jorden, men som vilar i bräckliga lerkärl, i människors händer, i dina och mina händer. Den här kyrkan är inte fullkomlig, men jag älskar den mitt i dess ofullkomlighet, tafatthet och misslyckanden. Frågan är; Kan man älska det ofullkomliga?

Jo, det kan man! Jag älskar min ofullkomliga kyrka därför att den burit mig genom livets olika skeden. Den tog mig i sin famn när jag döptes. Jag fick bli Guds barn, trots att jag själv inte minns det, än mindre fattade vad det handlade om. Jag fick växa i kyrkans famn i söndagsskola och juniorgrupp. Kyrkan fanns där när min värld för en stund slogs i bitar, då min mamma dog när jag var 12 år gammal. Också då bar den mig. Den var inte fullkomlig och felfri men erbjöd mig en plats för sorg och eftertanke och pekade på ljuset i ändan av den mörka tunneln av saknad, obesvarade frågor och oändlig själslig smärta.

Kyrkan gav mig förtroende i ungdomsåren och jag fick ta ansvar, spela i band, sjunga i ungdomskör och växa till – åtminstone något – i ålder och visdom. Den kallade en brådmogen teolog till prästens ämbete och lät honom lära genom försök och misstag.

Till en början trodde jag på den starka, teologiskt medvetna och fullkomliga kyrkan. Guds rike här på jorden. Jag blev besviken många gånger, både på andra och ibland mest på mig själv. Kyrkan var inte fullkomlig lika lite som jag var det. Småningom insåg jag sanningen i uttrycket; ”Om du finner den perfekta församlingen, så gå inte med i den för då förstör du den.”

Jag tror att vi i dag talar alltför ofta om kyrkan utgående från ett individperspektiv. Det är min kyrka och mina värderingar och mina åsikter som är avgörande. Och om kyrkan inte är som jag önskar så skriver jag kanske ut mig. Men kyrkan är mera än ett jag. Kyrkan är vi. Den är inte de fullkomligas, utan de heligas gemenskap! En samling av ofullkomliga, söndriga, oliktänkande och ibland medfarna människor som behöver Kristus och sina medmänniskor för att ta sig an sitt eget livsprojekt.

Min kyrka är inte fullkomlig, långt därifrån. Den våndas under den förstörelse som vår egoistiska livsstil låter drabba vår planet. Den kämpar med inre splittring och personliga ambitioner som mera söker sin egen tillfredsställelse än Guds vilja. Den tappar fokus ibland och blir så upptagen av annat att den glömmer vem som gav den uppdraget.

Men mitt i detta älskar jag den i dess ofullkomlighet. Jag sjunger inte mera fullkomlighetens lov. Men dag för dag älskar jag min ofullkomliga kyrka mer och mer. Den finns till för världens skull och jag får bidra till den helheten. Jag gör det med en lågmäld sång på läpparna, en sång om de heligas gemenskap där det ofullkomliga kan bidra till helheten och där vi tillsammans bygger Guds kyrka på jorden