Gud lever och mår bra



Ryktet om min död är betydligt överdrivet konstaterade den amerikanske författaren Mark Twain. Detsamma kan sägas om Gud i dag. Det är många som genom århundradena försökt dödförklara honom. Filosofer, sociologer och samhällsvetare har med stor emfas deklarerat att det moderna samhället blir alltmer sekulärt och oberoende av Gud. Den marxistiska kommunismen förkunnade att religionen är ett opium för folket och att den skulle försvinna i takt med att den marxistiska samhällssynen grep omkring sig.

Ingenting kan vara mera felaktigt än antagandet att Gud är på tillbakamarsch. Tvärtom är det en västeuropeisk synvilla som i dag inte ens stämmer in på våra egna västerländska samhällen.

Gud lever och verkar må bra. I Afrika växer kyrkorna så det knakar, medan den globala pingströrelsen får miljontals nya anhängare varje år i Latin- och Sydamerika. I Östeuropa reser sig de ortodoxa kyrkorna efter kommunismens fall igen som fågel Fenix ur askan, och allt flera identifierar sig som ortodoxa i länder som för ett par decennier sedan formellt var ateistiskt-kommunistiska.

Också hos oss lever vi i ett intressant skede. Får vi tro kyrkans statistik och kulturintelligentians profetior är Gud på tillbakamarsch. Men är det faktiskt så? Visst pekar kurvorna över antalet gudstjänstdeltagare, döpta och vigda neråt, men säger det hela sanningen.

Det finns en hel del tro i vårt finländska så kallade sekulariserade samhälle. En del går i kyrkan, andra yogar och någon sysslar med mindfullness. Listan över olika avslappningsövningar och alternativa terapier är oändlig och veckotidningarna svämmar över av goda råd om hur man skall finna inre balans och ro i själen. Hufvudstadsbladets julaftonsnummer rymde likaså ett förvånansvärt stort inslag av artiklar, kolumner och insändare med direkt kristet innehåll. Lägger vi till det här den starka andlighet som våra nyfinländare hämtar med sig blir bilden än mer tydlig. Ryktet om Guds död är betydligt överdrivet.

Ibland blir det direkt paradoxalt då en del högljudda ateister ondgör sig över att skolan besöker kyrkan inför julen eller att någon psalm sjungs under skoljulfesten. Sådan indoktrinering av barn får inte förekomma. Samtidigt spelas samma kristna julsånger och psalmer i varuhusens högtalare till lust och leda utan att någon ens tänker på ordet indoktrinering.

Nej Gud är inte död. Inte ens i det sekulära Finland, i den mån det nu finns ett sådant. Däremot är det uppenbart att de religiösa strömmarna till stor del går förbi de etablerade samfunden. På den punkten finns det skäl att tänka till. Det är uppenbart att folkkyrkans nuvarande organisation och beslutsgång har svårt att fånga upp det andliga sökande som finns i tiden. Och det finns nog ingen väg tillbaka mot en enhetskyrka som omfattar allt och alla. Den tiden är förbi och historien låter sig som bekant inte återskapas annat än i rollspel och på muséer. Därför så måste också kyrkan leva med sikte mot framtiden.

Det är uppmuntrande att Gud och tro åter diskuteras i tidningskolumner och på sociala medier. I Sverige har bl.a. Joel Halldorf, Soheila Fors och Tomas Sjödin utmanat det sekulära tänkesättet med sina kolumner och insändare. I vårt eget land har den frispråkige Ruben Stiller i ett par repriser skakat om kyrkan och påmint den om vikten av att inte huka sig utan hålla fanan högt, medan Jan-Erik Andelin mera lågmält men med analytisk skärpa diskuterat tro och andlighet i de finlandssvenska tidningsspalterna.

Gud är ingalunda död och vårt samhälle är inte areligiöst. Tvärtom är vår tid mera andlig än tidigare, om än bilden av andligheten är både svårfångad och splittrad. Det här är också kyrkans stora utmaning under det nya året. Om vi har någonting att säga om Gud, Kristus och livets mål och mening så skall vi göra det nu. Och nej, vi behöver inte tillsätta en arbetsgrupp för att fundera ut en ny strategi för hur detta skall ske. Det räcker med att göra som Paulus gjorde i Aten, gå ut på vårt eget Areopagen och lyssna till och delta i de samtal som förs där ute.