De som ingen ser

Hon tar på sig kappan startar bilen och kör de tio kilometrarna varannan vecka. När hon kommer fram väntar lådvis med kläder som sorteras, hängs upp på loppisets galgar och säljs för en spottstyver. Hon kokar kaffe, står i kassan och byter ett vänligt ord med både nyfinländare och andra som handlar. Så har hon gjort i många år nu. Ingen kilometerersättning eller några arvoden. En middag en gång i året som tack för insatsen räcker. Men det är inte för pengarna hon gör det. Eller förresten, till viss del är det så. När året gått till ända har hon och de tiotals andra sålt prylar för 160 000 euro. Medel som går till missionen och diakonin i den egna församlingen.

Hennes kollega knäpper varje kväll sina knotiga händer. Talar varmt och vant med vår Herre om barnen och barnbarnen, ber om beskydd och välsignelse. Motar den där obestämbara känslan i bröstet när hon tänker på barnbarnen som inte går i söndagsskola och inte fått lära sig be aftonbön. Hur blev det så här? Nå vår Herre ser dem så hon pratar med honom om både barnbarnen och klumpen i bröstet och lämnar allt i Guds händer.

Jag sitter med en grupp ungdomar på Ungdomens kyrkodagar.  De diskuterar intensivt om det är möjligt att rucka på parokialprincipen, att man är medlem i den församling på vars område man bor. De oroas för hur lätt det är att tappa kontakten till sin egen församling då man flyttar eller börjar studera.  Diskussionen gör mig glad och ger framtidstro. Det finns de som bryr sig när jag inte längre är med …

Kyrkan har många ansikten och det finns sidor av den som vi inte ser ifall vi inte anstränger oss och breddar perspektivet bortom tidningarnas rubriker och de heta debatterna på sociala medier. Men de är många. De som vi inte alltid ser. De som arbetar, ber, tar ansvar, lyssnar, torkar tårar och besöker ensamma och sjuka.

Kyrkan är mera än ärkebiskopens och biskopars ställningstagande. Kyrkan är mera än braskande rubriker i dagspressen och syrliga kommentarer i flödet på Facebook. Nu har jag ingenting emot ärkebiskopar, biskopar, media och diskussioner på Facebook.Ibland är det dock hälsosamt att vidga perspektivet, för om vår uppfattning om kyrkan styrs av enbart den bild som media ger så missar vi en del.

Kyrkan är människor av kött och blod. Kyrkan är de babusjkor som i det kommunistiska Sovjet trotsade kommunistideologin, hämtade vigt vatten, och i hemlighet döpte sina barnbarn för att de skulle få del av Guds välsignelse. Kyrkan är de som – trots att de inte är ense med sin präst i alla frågor – troget ber för sin församling och herde för att Guds rike på jorden är större än våra teologiska meningsskiljaktigheter. Kyrkan är de som inte värderar sitt medlemskap enbart utgående från någon enskilds prästs åsiktsyttring, utan inser att det handlar om större ting.

Gamla Testamentet talar om de stilla i landet. De stilla finns fortfarande mitt ibland oss. De som ogärna skriver några insändare eller frenetiskt försöker övertyga andra om sina åsikters förträfflighet i sociala medier. De som troget kommer till gudstjänsten söndag efter söndag, trots att media föraktfullt talar om några gamla gubbar och gummor som sitter i bänkarna. Kyrkan är alla de som ber för sina nära och kära, för barn och barnbarn, för biskopar och prelater. De som inte låter sig dras ned av missmod och debatter utan ser och i hjärtat känner den Gud som skapade oss, sände oss sin Son och ger oss sin Ande som lyser upp vårt inre och vägleder oss.

Så länge dessa finns så finns det hopp. Och skulle flera av oss låta oss inspireras av deras stilla tro, uthållighet och kärlek till himmelens Gud så tror jag att både vår värld och vår kyrka skulle se rätt annorlunda ut.

Att älska ofullkomligheten


Det är lätt att förälska sig i det sköna och vackra och trollbindas av karismatiska personligheter och människor som sticker ut på ett positivt sätt. Men vem älskar det ofullkomliga och söndriga? Vem ser potentialen i det sköra och svaga?

Den här bloggen är en lovsång till ofullkomligheten. En hyllning till den kyrka som representerar Gud på jorden, men som vilar i bräckliga lerkärl, i människors händer, i dina och mina händer. Den här kyrkan är inte fullkomlig, men jag älskar den mitt i dess ofullkomlighet, tafatthet och misslyckanden. Frågan är; Kan man älska det ofullkomliga?

Jo, det kan man! Jag älskar min ofullkomliga kyrka därför att den burit mig genom livets olika skeden. Den tog mig i sin famn när jag döptes. Jag fick bli Guds barn, trots att jag själv inte minns det, än mindre fattade vad det handlade om. Jag fick växa i kyrkans famn i söndagsskola och juniorgrupp. Kyrkan fanns där när min värld för en stund slogs i bitar, då min mamma dog när jag var 12 år gammal. Också då bar den mig. Den var inte fullkomlig och felfri men erbjöd mig en plats för sorg och eftertanke och pekade på ljuset i ändan av den mörka tunneln av saknad, obesvarade frågor och oändlig själslig smärta.

Kyrkan gav mig förtroende i ungdomsåren och jag fick ta ansvar, spela i band, sjunga i ungdomskör och växa till – åtminstone något – i ålder och visdom. Den kallade en brådmogen teolog till prästens ämbete och lät honom lära genom försök och misstag.

Till en början trodde jag på den starka, teologiskt medvetna och fullkomliga kyrkan. Guds rike här på jorden. Jag blev besviken många gånger, både på andra och ibland mest på mig själv. Kyrkan var inte fullkomlig lika lite som jag var det. Småningom insåg jag sanningen i uttrycket; ”Om du finner den perfekta församlingen, så gå inte med i den för då förstör du den.”

Jag tror att vi i dag talar alltför ofta om kyrkan utgående från ett individperspektiv. Det är min kyrka och mina värderingar och mina åsikter som är avgörande. Och om kyrkan inte är som jag önskar så skriver jag kanske ut mig. Men kyrkan är mera än ett jag. Kyrkan är vi. Den är inte de fullkomligas, utan de heligas gemenskap! En samling av ofullkomliga, söndriga, oliktänkande och ibland medfarna människor som behöver Kristus och sina medmänniskor för att ta sig an sitt eget livsprojekt.

Min kyrka är inte fullkomlig, långt därifrån. Den våndas under den förstörelse som vår egoistiska livsstil låter drabba vår planet. Den kämpar med inre splittring och personliga ambitioner som mera söker sin egen tillfredsställelse än Guds vilja. Den tappar fokus ibland och blir så upptagen av annat att den glömmer vem som gav den uppdraget.

Men mitt i detta älskar jag den i dess ofullkomlighet. Jag sjunger inte mera fullkomlighetens lov. Men dag för dag älskar jag min ofullkomliga kyrka mer och mer. Den finns till för världens skull och jag får bidra till den helheten. Jag gör det med en lågmäld sång på läpparna, en sång om de heligas gemenskap där det ofullkomliga kan bidra till helheten och där vi tillsammans bygger Guds kyrka på jorden

Gud lever och mår bra



Ryktet om min död är betydligt överdrivet konstaterade den amerikanske författaren Mark Twain. Detsamma kan sägas om Gud i dag. Det är många som genom århundradena försökt dödförklara honom. Filosofer, sociologer och samhällsvetare har med stor emfas deklarerat att det moderna samhället blir alltmer sekulärt och oberoende av Gud. Den marxistiska kommunismen förkunnade att religionen är ett opium för folket och att den skulle försvinna i takt med att den marxistiska samhällssynen grep omkring sig.

Ingenting kan vara mera felaktigt än antagandet att Gud är på tillbakamarsch. Tvärtom är det en västeuropeisk synvilla som i dag inte ens stämmer in på våra egna västerländska samhällen.

Gud lever och verkar må bra. I Afrika växer kyrkorna så det knakar, medan den globala pingströrelsen får miljontals nya anhängare varje år i Latin- och Sydamerika. I Östeuropa reser sig de ortodoxa kyrkorna efter kommunismens fall igen som fågel Fenix ur askan, och allt flera identifierar sig som ortodoxa i länder som för ett par decennier sedan formellt var ateistiskt-kommunistiska.

Också hos oss lever vi i ett intressant skede. Får vi tro kyrkans statistik och kulturintelligentians profetior är Gud på tillbakamarsch. Men är det faktiskt så? Visst pekar kurvorna över antalet gudstjänstdeltagare, döpta och vigda neråt, men säger det hela sanningen.

Det finns en hel del tro i vårt finländska så kallade sekulariserade samhälle. En del går i kyrkan, andra yogar och någon sysslar med mindfullness. Listan över olika avslappningsövningar och alternativa terapier är oändlig och veckotidningarna svämmar över av goda råd om hur man skall finna inre balans och ro i själen. Hufvudstadsbladets julaftonsnummer rymde likaså ett förvånansvärt stort inslag av artiklar, kolumner och insändare med direkt kristet innehåll. Lägger vi till det här den starka andlighet som våra nyfinländare hämtar med sig blir bilden än mer tydlig. Ryktet om Guds död är betydligt överdrivet.

Ibland blir det direkt paradoxalt då en del högljudda ateister ondgör sig över att skolan besöker kyrkan inför julen eller att någon psalm sjungs under skoljulfesten. Sådan indoktrinering av barn får inte förekomma. Samtidigt spelas samma kristna julsånger och psalmer i varuhusens högtalare till lust och leda utan att någon ens tänker på ordet indoktrinering.

Nej Gud är inte död. Inte ens i det sekulära Finland, i den mån det nu finns ett sådant. Däremot är det uppenbart att de religiösa strömmarna till stor del går förbi de etablerade samfunden. På den punkten finns det skäl att tänka till. Det är uppenbart att folkkyrkans nuvarande organisation och beslutsgång har svårt att fånga upp det andliga sökande som finns i tiden. Och det finns nog ingen väg tillbaka mot en enhetskyrka som omfattar allt och alla. Den tiden är förbi och historien låter sig som bekant inte återskapas annat än i rollspel och på muséer. Därför så måste också kyrkan leva med sikte mot framtiden.

Det är uppmuntrande att Gud och tro åter diskuteras i tidningskolumner och på sociala medier. I Sverige har bl.a. Joel Halldorf, Soheila Fors och Tomas Sjödin utmanat det sekulära tänkesättet med sina kolumner och insändare. I vårt eget land har den frispråkige Ruben Stiller i ett par repriser skakat om kyrkan och påmint den om vikten av att inte huka sig utan hålla fanan högt, medan Jan-Erik Andelin mera lågmält men med analytisk skärpa diskuterat tro och andlighet i de finlandssvenska tidningsspalterna.

Gud är ingalunda död och vårt samhälle är inte areligiöst. Tvärtom är vår tid mera andlig än tidigare, om än bilden av andligheten är både svårfångad och splittrad. Det här är också kyrkans stora utmaning under det nya året. Om vi har någonting att säga om Gud, Kristus och livets mål och mening så skall vi göra det nu. Och nej, vi behöver inte tillsätta en arbetsgrupp för att fundera ut en ny strategi för hur detta skall ske. Det räcker med att göra som Paulus gjorde i Aten, gå ut på vårt eget Areopagen och lyssna till och delta i de samtal som förs där ute.